Det är en av höstens oktoberfuktiga dagar. Inne i det lilla rosafärgade huset där Kristine Sakari bor tillsammans med döttrarna Keyla, 19 år och Nowalie, 11 år, beskriver hon den senaste tidens omtumlande upplevelser.
– Först när jag kom hem kunde jag knappt jobba. Nu är jag så fylld av kärlek, säger hon leende.
Allt startade för 42 år sedan, när hon som en tremånaders baby kom till Överkalix från Argentina. Här växte hon upp med sina adoptivföräldrar och en lillebror – en tid som hon beskriver som lycklig och kärleksfull. Samtidigt har hon alltid funderat över sitt ursprung och sin biologiska mamma.
– Jag har världens bästa föräldrar! De berättade redan från början att jag är adopterad. Jag har också alltid vetat vad min biologiska mamma heter. Men jag har jämt undrat vem hon egentligen är och velat träffa henne, säger Kristine Sakari.
Det var en känsla som växte sig allt starkare när hon vid 23 års ålder hade varit ute i världen och jobbat, kommit hem och fått sitt första egna barn Keyla.
Faktum är att hon också fick kontakt med sin mamma något år senare, tack vare ett idogt – och enligt Kristine helt ovärderligt – spårarbete från en av familjens spansktalande vänner i Överkalix. Hon glömmer aldrig det första telefonsamtalet på stapplande spanska med mamman.
– Först blev hon jättearg eftersom hon trodde att någon skämtade. Men sedan började vi prata. Min första tanke då var att hon hade jättelen röst. Det kanske låter konstigt men jag undrade också hur det hade låtit om hon hade sjungit en vaggvisa, säger Kristin Sakari som själv har en märkbart mjuk stämma.
Den inledande kontakten följdes av fler, och ett nytt, lyckligt kapitel verkade ha tagit fart. Tills en dag tre år senare när mamman plötsligt var försvunnen igen. Och den här gången gick hon bara inte att hitta, trots åtskilliga förfrågningar.
– Det blev så klart jättejobbigt, eftersom vi precis börjat komma nära varandra, säger Kristine Sakari.
Samtidigt måste livet hemma i Norrbotten fortsätta. Kristine utbildade sig till hårfrisörska. Hon startade också en egen salong. Så småningom kom dotter nummer två:
– Fast hela tiden undrade jag ju så klart vad som hade hänt...
Till sist kände sig Kristine Sakari redo för att än en gång försöka få tag mamman. För några månader sedan anlitade hon därför en tolk som även skulle vara bra att spåra upp människor – och i augusti kom glädjebeskedet hon knappt vågat hoppas på. Han hade hittat mamman och hon var vid liv! Lyckan grumlades dock snabbt.
– Han sa att hon var jättesjuk, hade haft stroke fyra gånger och jag skulle skynda mig dit om jag ville hinna säga hej då. Jag grät massor, säger Kristine Sakari.
I dag är tongångarna betydligt muntrare. En kaosartad vecka efter beskedet – då biljetter skulle bokas, kunder avbokas och äldsta dottern Keyla drog igång en facebookinsamling för att de överhuvudtaget skulle ha råd att åka – satt nämligen Kristine och hennes bägge döttrar på flyget på väg till Posadas i sydamerikanska Argentina. Den tolk som hjälpt till med att hitta mamman körde dem sedan de till San Javier, fyra mil från byn där hennes mamma bor.
– Jag bara hoppades att hon skulle leva när vi kom fram, säger Kristine Sakari.
Morgonen därpå gick hennes önskan i uppfyllelse. Efter ett mottagande från byborna som den svenska trion sent ska glömma (”alla efter gatan vinkade och verkade veta vilka vi var ”) visades de in till mammans enkla hus av hennes sambo. Och där i en säng låg hon. Mötet beskriver Kristine Sakari som nervöst – och omvälvande.
– Jag kände en stor kärlek. Men det blev också väldigt mycket i huvudet. Hjärtat och hjärnan förstod ju att den här kvinnan är min mamma. Jag till och med kände igen hennes lukt. Samtidigt bor ju min riktiga mamma här i Överkalix.
Precis som hon fått veta tidigare var mamman mycket sjuk – men tack och lov inte så akut som hon först trott.
– Hon kunde bara säga enklare meningar. Som om hon vill ha något att dricka. Eller att hon älskar oss. Men allt var ju ett plus, säger Kristine Sakari.
Hon har alltid vetat att mamman lämnade bort henne på grund av fattigdom och andra orsaker. Det är ingenting Kristine lastar henne för.
Under de 2,5 veckor som hon och hennes döttrar stannade i Argentina besökte de mamman nästan varenda dag. Men de hann även träffa fler släktingar, vilket betydde mycket för Kristin Sakari:
– Varje gång någon sa att jag var lik min mamma grät jag. Jag har ju aldrig varit lik någon.
Innan hemresan anställde hon en kusin som nu ska se till hennes mamma och ge henne medicin. Hon och döttrarna besökte även traktens skola – som numera är vänskola med Friskolan i Överkalix. Väl hemma har alla haft många intryck att smälta. Men ångrar resan gör de inte, säger en leende Kristine Sakari:
– Jag är otroligt glad att vi for. Vi har redan bestämt oss för att åka igen.