Therese, 36, bor i Överkalix med man och två barn. Men sedan mars i fjol är vardagen helt förändrad för henne och familjen.
– Det började med att jag och min dotter var på ett lite större event. Två-tre dagar senare insjuknade jag i feber, extrem trötthet, hjärtklappning och en yrsel som gjorde att jag bara kunde stå korta stunder innan jag höll på att falla ihop, berättar Therese.
Första tanken var att det kunde vara corona och covid-19, som precis kommit på tapeten. Men när allt blev bättre och hon efter två veckor kunde börja jobba igen tänkte hon att hon var frisk. Sedan slog det till igen:
– Plötsligt kom febern tillbaka. Jag fick hjärtklappning, blev andningspåverkad och pulsen skenade vid minsta lilla ansträngning. Bara av att hänga tvätt fick jag 140 i puls och blev så trött att jag måste gå att lägga mig.
Det höll sedan i sig av och till hela sommaren. Och en bra bit in på hösten. En del dagar var lite bättre. Men knappt hann hoppet tändas så var den envisa febern på strax över 38 grader tillbaka. Liksom de andra symptomen.
– Tröttheten var bland det värsta. Den går nästan inte att beskriva. Koncentrationen blir påverkad och det är som om man blir trögtänkt.
Ändå har Therese jobbat i stort sett hela tiden fram till nu. Hennes arbete består av att via telefon boka färdtjänst- och sjukresor.
– Att jag klarat det beror helt och hållet på att vi har jobbat hemifrån under hela pandemin. Det gör vi fortfarande. Då kan jag lägga mig ned och vila på raster och luncher.
Nästan allt annat har däremot fått stryka på foten. Under hela sommaren blev det exempelvis inte en enda strandtur med 6-årige sonen.
– Men han är duktig och finner sig i hur det är. Samtidigt har ju min man fått dra ett enormt stort lass. Han är den som har fixat det mesta. Men nu kan jag i alla fall handla, säger Therese.
De prover som har tagits har visat på försämrade levervärden och förhöjd sänka – något som tyder på infektion. I juni togs även ett coronatest, och i september ett antikroppstest för covid. Men de gav inget utslag – vilket man idag vet inte utesluter att en person kan ha haft coronaviruset.
– Tyvärr tror jag att det gör det ännu svårare att få hjälp och bli tagen på allvar, säger Therese.
Idag, elva månader efter att hon först insjuknade, kan hon ändå se en förbättring och att kroppen är starkare. Men fortfarande blir det ”djupdykningar”. Senast var för två veckor sedan.
– Jag tog en ”längre” halvtimmespromenad på 1,6 kilometer. Dagen efter var febern tillbaka, liksom tröttheten och sjukdomskänslan.
Samtidigt är Therese fortfarande utan både diagnos och hjälp – vilket hon säger sig dela med många andra i samma situation som hon har kommit i kontakt med via facebook.
– Jag är jättetacksam mot min läkare för att han har låtit ta i stort sett alla prover som går att ta. Men när inget visar något då?
Therese oroar sig för hur det ska bli när det är dags att återvända till arbetsplatsen. Hon känner att hon och alla andra i länet som drabbats av långtidscovid eller långtidscovidsymptom lämnas i sticket.
– Jag tycker inte heller att man inte kan lägga allt i knäet på primärvården. De har redan en tung börda. Sedan tror jag att det är svårt att få tillräcklig kompetens på alla mindre ställen. Istället behövs en särskild mottagning i Norrbotten för sådana som oss. Idag vill ingen ta ansvar för oss.
Therese reagerade starkt när hon i ett teveinslag hörde divisionschefen för region Norrbotten säga att det finns så lite kunskap om långtidscovid att diagnosen är svår att bekräfta – och att riktlinjer är besvärliga att dra upp när man fortfarande befinner sig i en akut situation.
– Men vi är ju de som är drabbade av just den här pandemin – och en mottagning finns ju på Karolinska i Stockholm.
När Therese Enbom får frågan vad hon helst skulle ville kunna göra igen tåras ögonen:
– Det jag längtar mest efter är vardagliga saker. För det man verkligen gör nu är att uppskatta det lilla: som hundpromenader, att leka med barnen och att orka träffa vänner utomhus mer än timme. Så det jag vill är att få energin tillbaka.
Är du rädd för att inte bli frisk?
Svaret dröjer lite:
– Man försöker ju hela tiden att inte tänka så och hålla hoppet uppe. Med rätt hjälp tror jag också att det kan bli bra. Fast det kan ta tid.