Inbäddade i snö på ängen står långa rader av traktorer och väntar på varmare tider. Mitt i alltihop syns två röda hus, varav ett inrymmer det nya klockmuseet.
– Välkommen till urtiden, hälsar 78 år unga Holger Larsson med ett stort leende från brotrappan.
Bakom honom skymtar väggar fullhängda med så kallade amerikaklockor och andra sorters väggur, ett bord belamrat med allehanda isärplockade urverk och – i ett rum längre in – mängder av förgyllda pendyler, bordsur och ett och annat golvur. De äldsta är från slutet av 1800-talet. Vissa har sitt ursprung från andra sidan havet. Andra är tillverkade i trakten.
– Det lustiga är att inte ett enda ur ser ut exakt som något annat. Slaget är också olika på alla klockor. Någon slår extra fint. Lyssna på den här, man tror man är i kyrkan, säger Holger Larsson entusiastiskt när han strax därpå visar runt bland sina tickande ”skatter”.
Klockorna började han samla på ungefär samtidigt som de drygt två hundra traktorerna; när han i ungdomens dagar jobbade med att köpa, sälja och repa de puttrande arbetsfordonen, körde ut dem till kunderna i länet och under resorna hittade allehanda reparationsobjekt som han erbjöd ägarna att ta i utbyte för transporterna.
– Jag har alltid gillat klockor och visst har det hänt att jag har bytt en traktor mot en klocka. Men de flesta har jag fått tag i med hjälp av en kompis i Värnamo, säger Holger Larsson.
Exakt hur många ur och urverk som ingår i dagens samling vet han inte ens själv. Men uppskattningsvis handlar det om omkring 300 stycken. Hittills.
– Skulle jag dra upp alla klockor här på museet skulle det ta 2,5 timmar, berättar Holger Larsson.
Vad är roligast med att samla på klockor?– Det är när man får tag i någon klocka som inte fungerar och kan laga igång den. Har någon dessutom sagt att det inte går är det ännu roligare, säger Holger med glimten i ögat.
Men är det inte lite väl pillrigt?– Nej. Svårast är att se. Men jag har en rad förstoringsglas, ficklampor och luppar. Reservdelarna beställer jag från Tyskland.
Till sin hjälp har den passionerade klockdoktorn också ett – stetoskop.
– Med det kan jag lyssna på klockornas slag och ställa in så att pendeln slår lika långt åt båda hållen, berättar Holger Larsson.
Favorituret då?– Det är de som varit lite extra kluriga att få igång. Och så den här från 1938 som vi hade hemma när jag var barn. Fast då fick man aldrig dra upp den för pappa, säger Holger och pekar på en typ av väggur som tickade i de flesta hem förr och nu får många att rysa av nostalgiskt välbehag.
Faktum är att den och alla andra klockor i museet tidigare trängdes i Holger Larssons boningshus ett stenkast bort.
– Men när motorhistorikerna i Piteå la ned och erbjöd mig att köpa den här byggnaden tyckte jag att de kunde passa här, säger Holger Larsson.
Totalt besöks hans museum varje år av 2500-3000 personer. Förutom traktorer och klockor finns här allt ifrån en gammal trattgrammofon till veteranmotorcyklar, ett gäng brandbilar, en motorsågssamling – och delar från ett kraschat spaningsplan.
Tröttnar du aldrig på att samla?Traktor-Holger skakar på huvudet och skrattar:
– Inte ännu i alla fall. Men det är redan lite trångt för klockorna. Så just nu funderar jag på om jag ska sätta upp ytterligare några väggar så fler får plats.