Det susar i tallkronorna. Mellan de långa, raka furorna silar solens strålar och lyser upp lingonriset, den nygrusade, slingrande skogsvägen och den i stort sett helt omgjorda jaktbaneanläggningen i Överkalixbyn Östra Stråkan. Vid en nyligen rödfärgad byggnad grillar, fikar och umgås ett tjugotal eldsjälar från Överkalix jaktvårdskrets – samma entusiastiska gäng som har stått bakom upprustningen av banan.
– Men vi har även hunnit med att börja skjuta på banorna, säger en leende Jörgen Isaksson med en orangeafärgad kaffekåsa i handen.
Annat var det för bara två år sedan. Då hade tidens tand och ett allt högre säkerhetstänk lett till att den mer än ett halvt sekel gamla älgskyttebanan i stort sett låg öde och tom – och detta i en skogslandskommun där var femte-sjätte person – eller 600 av de omkring 3400 ortsborna – beräknas vara jaktintresserade, enligt en uppskattning utifrån de jaktmöten som brukar hållas.
– Banan fick inte längre användas för skjutproven vid jägarexamen. Just det är ju en av våra huvuduppgifter. Så vi hade länge pratat om att något behövde göras, säger Gunnar Johansson.
Fram till dess hade emellertid inget mer än så hänt. Men, efter att kretsen fått ny pådrivande ordförande och rena nytändningen, började saker ske under sommaren-hösten 2017.
– Vi sökte och fick ekonomiskt stöd hos älgvårdsfonden. Företag på orten tillfrågades om de kunde hjälpa till med sådant som anläggande av vägar och markberedning. Och vi började själva bygga, berättar ordförande Göte Jönsson.
Två-tre kvällar i veckan under de två vintrarna som följde snickrade sedan kretsmedlemmarna själva ihop väggmodulerna till de nyresta byggnaderna på området.
– Vi fick lov att vara i ett av byggföretagens lokaler. Så när det var 30 grader kallt ute stod vi inne och spontade väggar, säger Gunnar Johansson nöjt.
Resultatet har blivit allt ifrån högre, säkrare skjutvallar och nydragna vägbitar till ett nytt skjutbanehus för drivutrustningen till den nya, maskinella älg-, svin och björnskyttebanan. Samt en byggnad för den numera datoriserade avläsningsutrustningen. På självaste midsommarafton – när många andra hade fullt upp med att äta sill och dansa kring blomsterprydda stänger – fixades det sista: monteringen av en maskinell lerduvekastare till den nya nordiska trapbanan. Jörgen Isaksson som själv både tävlar i skytte och jagar älg, småvilt och fågel, skrattar muntert:
– Vi ville ju komma igång med skyttet så fort som möjligt.
Värdet på bygget motsvarar 737 000 kronor. Av detta har älgvårdsfonden stått för cirka 60 procent. Resten innefattar ideellt och sponsrat arbete. Väl värda satsningar, om man ska tro det entusiastiska gänget som är glada för allt stöd.
– Det är ju viktigt att kunna öva på skjutningen innan det blir skarpt läge. Utan en modern och säker skjutbana är det också svårare att få till en föryngring av jägarkåren, vilket är oerhört viktigt för att klara älgförvaltningen och – i förlängningen – för att hålla nere antalet viltolyckor i trafiken, säger Gunnar Johansson som själv är både eftersöksledare och utbildare inom jägarexamen.
Monica Eliasson tillägger att det också är fördelaktigt ur miljö- och säkerhetssynpunkt om övningsskjutningarna samlas på ett ställe istället för att ske lite var stans ute i byarna.
Vad har då varit tuffast?Svaret från Göte Jönsson kommer nästan genast:
– Vi har inte alltid haft samma åsikter, men vi har hela tiden kommit överens. Och allra mest har det varit roligt. Att arbeta tillsammans ger så otroligt mycket socialt.
En och annan jakthistoria har så klart också hunnits med. Med glimten i ögat säger Andreas Isaksson: – Älgarna i historierna har bara blivit större och större allt eftersom tiden gått.
Nu laddar gänget för att skapa nya historier i älgskogen och småviltsterrängen.