Det var i fredags, vid 13-tiden, som den dramatiska räddningsaktionen ägde rum fem mil norr om Överkalix. För renskötaren Ingegerd Rokka och dottern Hanna började allt när de var på väg in med bil till centralorten och Ingegerds bror Jörgen ringde.
– Han säger att en familj larmat om att två renar simmar runt i det öppna vattnet i strömfåran nedanför deras stuga kring Lillsund och att renarna inte kan ta sig upp på iskanten. Den ena verkar nästan död. Så jag förstår att det kan bli svårt. Men vi vänder direkt, säger Ingegerd.
För säkerhets skull hämtas ett gevär upp, liksom kastlinor.
Fem långa mil senare, när mor och dotter äntligen är på plats hos stugfamiljen, kan de se att bägge renarna fortfarande lever. Men att avståndet för att kasta fast dem är för långt. Då återstår avlivning.
– Så jag tar geväret och lägger in magasinet. Men precis då säger stugägaren ”vi har en båt om ni vill låna”. Jag bara skriker ”ja, men ja”, berättar Ingegerd så här i efterhand.
Resten blir en kamp där den fastfrusna båten först måste bändas loss, och där Ingegerd efter två misslyckade försök får idén att hålla sig i iskanten och dra sig fram i den hårda strömmen. Till sist kan renarna kastas fast – bägge på första försöken. En i taget dras de sedan in mot land efter båten som hålls fast av stugpappan och hans dotter via ett rep.
Men då återstår att få upp de utmattade djuren på isen – och det är här Hanna kommer in i bilden.
– Helt kolugn ålar hon sig ut till iskanten och tar tag i renens framben medan jag lyfter i huvudet, säger Ingegerd – som idag är mäkta stolt över dottern men under räddningsaktionen var livrädd för att isen skulle brista.
Hanna själv säger att hon trots fokuset på renarna såg att iskanten var tjock:
– Mamma höll också fast mig i benet med sin fria hand.
Efteråt gnuggas renarna med torra handdukar som hämtas av stugmamman.
– Hela familjen var otrolig. Utan dem hade renarna aldrig kunnat räddas, säger Ingegerd tacksamt.
Kan man veta att renarna klarar sig?
– När de torkats satte båda av upp på en liten höjd. De har en fantastisk päls, hade bra hull och var vid god vigör, så det gör de, säger Ingegerd Rokka.