Färden går genom natursköna Kalix älvdal. Då och då dyker pärlband av hus upp i det vintervita landskapet. Men mest är det tallar, granar och snötäckta vidder. Så skymtar en röd träbyggnad och – på en stor, öppen yta bakom huset – en hel radda hundgårdar. Här vid norra polcirkeln, några mil från centrala Överkalix, har Melanie Andrews, 36, Nigel Garner, 51, deras sextio vuxna hundar och trettio valpar sitt alldeles egna paradis.
– Det är helt perfekt– mitt ute i vildmarken men ändå inte mer än ett par timmar från flyget, säger Melanie Andrews leende.
Härifrån utgår de med sina hundspannsturer. Vilket ofta innebär två-tre mil rätt ut i terrängen till någon av parets tältkåtor eller övernattningsstugor.
– I dag har vi en grupp med gäster från England och Irland, berättar Nigel medan han ställer i ordning matsäckarna.
Men även när besökare saknas är det fullt upp. Hundarna ska ses till och motioneras, hundburar ska städas, valparna tränas och slädspåren hållas öppna. En livsstil som duon älskar – men som är klart annorlunda än i deras tidigare hemstad Andover i södra England. Där arbetade Nigel som geografi- och idrottslärare. Melanie hade efter olika jobb börjat läsa till läkare:
– Samtidigt hade jag alltid drömt om att prova leva nära naturen utan vanliga bekvämligheter som el och vatten. Så då började vi tänka att ”varför inte ta paus och göra det under ett år”.
Det här var 2009 – knappt tio år efter att parets träffats. Och redan då hade de kommit in på draghundsspåret.
– Fast då var det mest vagn på hjul på barmark som gällde. Nu såg vi fram emot slädturer på snö, berättar Melanie Andrews.
Sagt och gjort. Alla parets ägodelar såldes utom deras varma kläder, några askar med fotografier och hundarnas utrustning – och så drog de och deras 16 alaskan huskys iväg. Fast inte direkt till det inre av Norrbotten, utan först till en stuga mitt ute i Norges fjällvärld, nära Galdhöpiggen. Ett ställe som de tipsats om av en bekant – och som får deras nuvarande hemvist i östra Vinnäset att framstå som rena världsmetropolen.
– Det tog en timme att ta sig till stugan till fots från närmsta bilväg, och ytterligare en timme dit med bil från närmsta samhälle. Själva stugan hade sedan bara ett glest plankgolv. Så när elden hann slockna under turerna med hundarna var det väldigt kyligt. Till råga på allt blev vintern rekordkall med temperaturer nedåt 40 minusgrader, berättar Melanie Andrews.
Avskräckt blev paret emellertid inte. Tvärtom blev de kvar i Norge i ytterligare sex år. De jobbade då åt olika turistföretag och som guider med hund.
– Att vi sedan började fundera på att flytta hängde ihop med en växande längtan efter ett eget slädhundsföretag. Och att vi såg stora fördelar med det här området, säger Melanie Andrew och räknar upp klimatet med färre stormar, att det är tillåtet att dra upp spår i terrängen med motorfordon och den förhållandevis outbyggda slädhundsmarknaden.
När gårdsstället i Ansvar dök upp i en annons på nätet i juni ifjol slog de därför till.
– Fast det blev lite väl dramatiskt. I samma veva kom brexit och britternas folkomröstning om att gå ur EU. Valutakurserna störtdök och plötsligt verkade huset bli 50-80 000 svenska kronor dyrare, berättar Melanie Andrews – men tillägger att smällen till sist kunde lindras till minus 15 000 kronor genom att hon och Nigel hårdbevakade kurserna, växlade och överförde pengarna etappvis, ibland via högriskfirmor.
Ångrar flytten gör de inte.
– Bäst är att här går att träna så lång tid på snö med hundarna, säger Melanie Andrews som njuter av närheten och samspelet med de fyrbenta vännerna, har tävlat i det legendariska slädhundsloppet Finnmarkslöpet och drömmer om att göra det igen.
Stor betydelse har enligt paret också den varma, välkomnande stämningen i trakten.
– Första veckan tror jag vi hade besök varje dag, säger Melanie Andrews leende.
Till sommaren kan bygden dessutom glädja sig åt ännu en ny invånare:
– Då väntar jag och Nigel vårt första barn, berättar Melanie.
Så klart finns det de som har undrat över deras beslut att leva mitt ute i obygden med hundarna. Melanie skrattar:
– En del tänkte nog att vi var lite tokiga. Min mamma funderade till exempel. Men nu har hon varit hit – och hon tycker att här är jättefint.