Karin Thorell matar hermelinen.
Redan som femåring drömde Karin Thorell om att vilda fåglar skulle äta ur hennes hand.
– Jag stod på gården med utsträckt hand men hade inte tålamodet som krävs. Men nu, när jag är 63, har min barndomsdröm förverkligats flera gånger om. Nu är det inte bara fåglar som äter ur mina händer, säger Karin.
Gråsiska, lavskrika, domherre, talgoxe, blåmes eller nötskrika - Karin hör fåglarnas ljud på långt håll och kan avgöra vilken art det är utan att se fågeln. Hon är ”kvinnan som kan tala med djur” och har en alldeles speciell relation till dem. Hon bor i byn Vännäsberget utanför Överkalix med skogen runt knuten och har frekventa besök av ekorrar, harar, rävar och till och med en mård.
– Redan som barn fascinerades jag av naturen. När jag följde med mamma och pappa i bärskogen var det som rörde sig i buskar och snår - fåglar, andra vilda djur, insekter - mest intressanta och så har det fortsatt. Det enda jag inte är förtjust i är ormar. Men rädd är jag aldrig, säger Karin som mött skogens rovdjur i form av hermelin och mård.
– Jag blev alldeles tårögt både av att hermelinen hade sådan tillit till mig att den åt ur min hand och att jag fick se en mård. De är extremt skygga, inte ofta man får se dem, men jag fångade den på flera bilder när den kom på besök för att smaska i sig resterna efter min middagsbjudning för räven. Det var stort och hjärtat slog många extraslag.
Karin och maken Torbjörn tar ibland med sig utflyktskorgen och åker i väg efter någon skogsväg för att kika efter djur.
– Men man behöver egentligen inte åka långt, djurlivet finns alldeles intill en. Det gäller att leta efter djurens spår och att vara tålmodig. Känslan när du sträcker ut handen med mat och det vilda djuret självmant kommer fram är obeskrivlig.
Mården i närbild.
Våren är Karins bästa tid då djurlivet är extra aktivt och man fortfarande kan se djurspår i snön.
Men många av hennes vilda vänner kommer självmant hem till Karin.
– Jag hade en ekorrhona som var hos mig i flera år. När jag kom från jobbet mötte hon mig och jag gav henne mat innan jag lagade vår middag, skrattar Karin som också har blivit vän med ett domherrepar som är stammisar hos henne.
– De är så fina med varandra. En gång när hanen satt på min hand och åt så kallade han på honan och när hon kom så makade han på sig för att frugan skulle få plats. Det är otroligt intressant att se hur djuren kommunicerar och samspelar med varandra, och när djuren tittar mig i ögonen känner jag en stark samhörighet.
Karin säger att djuren har olika personligheter. Hon har träffat både lugna ekorrar som sitter i famnen, och ekorrar som har massor av spring i benen.
Ibland kommer både domherre och ekorre på middagsbjudningen.
Domherreparet Kurt och Kajsa är kärvänliga med varandra.
Händerna räcker inte alltid till alla matsugna domherrar.
Lappugglehanen kommer med en sork till honan.
Den nyfikna mården fångades på bild av en uppspelt Karin som aldrig hade trott att hon skulle få se det skygga rovdjuret.
Tallbitar på middagsbjudning.
Karin kan berätta om många minnesvärda möten. Det exceptionella besöket av mården rankar hon som det allra största men även lappuggleparets häckning var speciellt.
– Jag upptäckte lappugglorna i en björkstam som gått av och åkte till platsen flera gånger. Jag hade med mig en tältstol som jag satt på och de blev så vana vid mig att de inte brydde sig om att jag fanns i närheten. Det var fantastiskt att följa och dokumentera häckningen.
Karin både fotograferar och filmar sina möten med djuren och har ett instagramkonto som är fyllt av fina djurminnen.
Hon pratar lyriskt om naturen och säger att skogen är som naturens eget spa.
– Det är det bästa spa du kan besöka, ständigt öppet och helt gratis. Det finns ingenting som gör en så lugn som en skogsutflykt.