I nysnön utanför lägenheten står hans trettio år gamla men väl fungerande skoter och bara väntar på att dras igång. Inne har isborren fixats i ordning inför årets premiärfiske.
– Alla sådana saker är något jag verkligen uppskattar. Allt hade ju kunnat vara helt annorlunda, säger Joakim Isaksson.
För snart sju år sedan, fredagskvällen den 11 oktober 2013, skadade han sig nämligen så illa att det inte ens var säkert att han skulle överleva:
– Fast själv minns jag inget av det som hände, eller flera år innan. Första minnet efteråt är när jag låg i Sunderbyn, veckor senare.
Av de som var med och av sin dåvarande sambo, mamman till 11-årige sonen Leo, har han dock fått veta att han befann sig hos ett par bekanta, att han och en annan gäst gick ut på tvåvåningshusets träbalkong för att röka– och hur de andra plötsligt hörde ett brak.
– När de rusade ut såg de att balkongräcket hade rasat och att vi låg på marken nedanför, säger Joakim – vilket innebar ett fall på fyra meter mot en stenhård, asfaltliknande yta.
Kvinnan som drabbats visade sig ha klarat sig ganska väl. Men Joakim var inte kontaktbar, och när han andades bubblade och rosslade det otäckt. Det fick vännerna att ana att det gått riktigt illa – vilket bekräftades av läkarna på Sunderby sjukhus och i Umeå dit Joakim fördes med ambulans och ambulanshelikopter. Förutom en söndertrasad lunga och en sprucken skuldra hade han tre-fyra stora blödningar i hjärnan plus mängder av små:
– Ingen kunde överhuvudtaget säga om jag skulle överleva.
Som mörkast verkade det när Joakim – som snabbt sövts ned för att underlätta för hjärnan – efter närapå en vecka skulle väckas men inte vaknade. Och dessutom drabbades av en svår lunginflammation. På några av Joakims foton syns det hur han plötsligt var helt hjälplös, med en massa slangar utstickande från kroppen:
–När jag ser de förstår jag inte ens att jag lever. Ändå tycker jag mest att jag har haft tur.
För visst kom ju vändningen – då Joakim efter drygt två veckor var tillbaka i Sunderbyn. Först en vaken glimt i ögonen, senare en vinkning till den då 4-årige sonen:
– Som jag minns det var Leo den första jag tänkte på när jag vaknade. Det är också han som gjort att jag orkat kämpa!
Idag går Joakim regelbundet milslånga promenader, och åker gärna ut med skotern i naturen. Sedan snart två år har han också ett deltidsjobb på en av ortens måleriaffärer med "världens bästa chef":
– Blir jag trött ber han mig ta en kaffekopp, och behöver jag vila någon dag är det aldrig något problem.
Bakom framstegen ligger tusentals timmar av envis träning: först på neurorehab där han fick lära sig allt på nytt. Sedan 1,5 år på neurolinjen vid Framnäs folkhögskola. Samtidigt är kampen inte över. Joakim som först var förlamad i sin vänstra sida måste fortfarande anstränga sig för att hålla balansen. Hans hjärna blir lätt trött och närminnet sviker, vilket gör att han lätt glömmer medicinen och att äta – eller var han har lagt saker. Något han dock motverkar med påminnelser i mobilen och en minutiös ordning.
– Aldrig har jag haft så städat som nu, säger Joakim med ett skratt.
Under en fototur med skotern säger han att största skillnaden annars är att hans sociala liv minskat – vilket han dels förklarar med sin mindre ork. Men också på att många vänner inte längre vet hur de ska bemöta honom. Sedan något år efter olyckan lever han inte heller med Leos mamma. Vilket han själv säger att han först tog ”jäkligt hårt”:
– Men jag förstår ju att det blev jobbigt för henne. Hon blev ju plötsligt tvungen sköta allt: hemmet, Leo och även mig när jag inte orkade. Å andra sidan trivs jag bra själv nu.
Det han saknar är de försvunna minnena från tjugoårsåldern och fram till olyckan. Som sonens födelse och familjeresan.
– Fast jag grunnar inte så mycket. Som tur är har jag gott humör. Det har jag alltid haft. Tror jag.
Han har fått höra att han förut var mer bullrig och gåpåig. Själv upplever han sig som mer nöjd och empatisk. Att han sagt ja till att berätta om sitt liv är för att öka förståelsen kring hjärnskador.
Joakim Isaksson borstar bort lite snö och ler:
– Många gnäller för småsaker. Tänk om de skulle kunna se att mycket ändå är bra.