Det är en helt vanlig vardag. På Brännagården har de boende precis serverats lunch.
– Det gick bra, säger 25-åriga Kefkosh Musa.
Han kom från Syrien som flykting till Överkalix 2015 och är idag en av alla dem som får kommunens vård och omsorg att rulla på.
Samtidigt finns en växande oro bland anställda, chefer och politiker för hur personalfrågan ska lösas framöver.
– Svårast just nu är det på sjuksköterskesidan. Där annonserades nyligen tre sjukskötersketjänster ut. Men på sikt kommer det inte heller att finnas tillräckligt många undersköterskor, säger socialchefen Ellinor Söderlund.
Faktum är att nästan mer än var tredje – eller 27 av kommunens 75 årsanställda undersköterskor – beräknas gå i pension fram till år 2026. Och detta i en kommun som enligt en prognos från arbetsförmedlingen bara kommer att ha 1300 invånare i arbetsför ålder år 2030, vilket är 300 färre än idag.
– Det blir en utmaning. Då gäller det att jobba på flera olika sätt, säger Ellinor Söderlund och berättar att allt ifrån nya tekniska lösningar, exempelvis talande medicindosetter som kan göra brukare mer självständiga, till införsel av så kallade servicetjänster, där undersköterskor tar över en del av sjuksköterskornas uppgifter, undersöks.
Andra alternativ är satsningar på utbildning och kompetenshöjning.
– Det finns ett gammalt beslut om alla som anställs inom kommunens omsorg ska ha minst undersköterskeutbildning. I dag har omkring hälften det. Men andelen lär säkert öka eftersom alla tjänster sedan ett år tillbaka annonseras ut istället för att vikarier automatiskt får fast tjänst. Det kan även göra att vi får sökande utifrån, säger Ellinor Söderlund.
Kommunals lokala fackordförande Veronica Andersson är positiv både till kompetenssatsningar och utannonseringen av tjänster. Hon tror även att mer heltidstjänster och en bättre arbetsmiljö skulle locka fler till vården:
– Men viktigast är mer personal. Det ger ökad trygghet.
Katja Immonen, undersköterska och arbetsplatsombud på Brännagården, håller med. Hon beskriver situationen på den avdelning där hon jobbar som ”kaotisk” ibland. Särskilt om någon av de 22 boende blir sjuk under kvällstid, då 3 personal jobbar.
– Blir två stycken ”fast” ska en enda person klara av att hjälpa alla de andra boende. Det innebär att de gamla kan få vänta med att gå på toaletten. Vi hinner aldrig heller gå ut med dem på dagarna, säger Katja Immonen.
Ökat personalinflytande, mindre enheter, modernare lokaler och bättre scheman med färre delade turer och mindre helgjobb är annat som efterlyses av henne och några av arbetskamraterna. De är eniga om att den utlandsfödda personalen står för en betydelsefull förstärkning.
Från chefshåll bekräftar Ellinor Söderlund att bemanningen på Brännagården är låg: 0,49 personal per vårdtagare.
– Det är bland det lägsta i landet. Men samtidigt har vi en större andel ”säbo-platser” än andra kommuner. Det innebär att många av våra boende är piggare än på andra ställen.