Eftermiddagsmörkret har lagt sig och ännu en arbetsdag är över för de tre sjuksköterskorna i Överkalix kommuns hemsjukvård. Patienter från ortens sydöstra hörn nära Kalix och ända upp till gränsen mot Gällivare har fått matdropp in- och urkopplade, trycksår omlagda och katetrar utbytta – livsnödvändigheter för att många ska kunna bo kvar hemma.
– Det märks att en del blir väldigt glada när vi kommer, säger Inga-Britt Grenstrand leende.
Faktum är att de som ”har fått anledning att glädjas” över trions besök också har mångdubblats. Sedan kommunen tog över hemsjukvården av dåvarande landstinget 2013 har patientsiffran stigit från 11 till 56 (dec 2019) – medan sjukskötersketätheten har gått från 1,8 till 2,25 heltidstjänster. Idag går det alltså 25 patienter på varje sjuksköterska, jämfört med 6 för sju år sedan.
– Belastningen har ökat enormt, och i perioder är det väldigt intensivt. Orsakerna är Överkalix äldre befolkning och samhällets intention att vårda fler multisjuka hemma, säger Annika Lundström.
Att vården sker ute i människors hem där tekniska hjälpmedel kan saknas, arbetsställningarna inte alltid blir så ergonomiska och där något som har glömts inte bara kan hämtas ur ett förråd ställer förstås speciella krav. En liten men geografiskt utspridd, äldre befolkning, långa avstånd, vägar långt ifrån toppskick och vintrar med is och snö gör arbetssituationen ännu mer extrem.
– 20 mils resväg på en dag är inte ovanligt och någon köldgräns har vi inte. Men en chef som vi hade sa att vi inte skulle åka ut när det var -36, berättar Marianne Nordmark och tillägger att de fram till förra våren dessutom tvingades använda en av hemtjänstens avlagda bilar som gjorde att ”man satt fast var och varannan dag”.
Samtidigt måste schemat hållas.
– Ska två till ett ställe kan vi ibland turas om att äta i bilen medan den andra kör för att spara tid, säger Inga Britt Grenstrand.
– Men värst är det om någon av oss blir sjuk. Bristen på sjuksköterskor gör att det inte bara går att kalla in någon, säger Annika Lundström som liksom kollegorna är förbluffade över kommunens val att inte ens vid korttidsfrånvaro leja in ortens pensionerade sköterskor för den timlön på 350 kronor som de begär, men däremot ta in dyrare bemanningsföretag.
Som helhet tycker trion ändå att de som alltid är två under vardagarna har det betydligt lugnare än på helger och kvällar då en ensam sjuksköterska ansvarar för hemsjukvården, Brännagården, Tallviksgården och två särskilda boenden för funktionshindrade. Ett läge som inte blir mindre sårbart av att orten bara har en ambulans, vilken kan vara upptagen.
– Inträffar plötsligt något oväntat och man är flera mil bort kan det bli riktigt problematiskt. Men som tur är händer inte ”Harrisburg” så ofta, säger Inga Britt Grenstrand.
Å andra sidan innebär småskaligheten ökad flexibilitet och ett enklare samarbete med arbetsterapeuter, sjukgymnaster och andra. Men mest uppskattar sköterskorna mötena med patienterna.
Vad händer i framtiden?
– Patienterna lär inte bli färre. Eftersom mer specialistvård utförs i hemmen blir specialistkunskaper och avancerad teknologi nödvändigt, säger Annika Lundström