Två månader har gått sedan nyheten kablades ut om att äldre och sjuka i ett bostadsområde i Överkalix trakasserades av ett gäng barn. Sedan dess har julefriden lagt sig – på riktigt.
– Det har varit helt lugnt. Jag är inte orolig längre, säger 77-åriga Louise Hansson i skenet från några ljus.
Under flera år tvingades hon och grannarna stå ut med att det sparkades och bankades på fönster och dörrar när höstmörkret la sig. Men även – efter att det hela eskalerat – med fönsterkross, hot och sönderslagna extraljus på en bil. Länge vågade ingen säga till om buslivet. Men när Louise Hansson utan resultat både hade försökt prata med barnen och bjuda dem på pepparkakor såg hon ingen annan utväg – även om det kändes jobbigt.
– I den där situationen blir det som att man själv skäms. Ibland ville jag nästan inte gå ut, berättar hon.
Gensvaret blev större än hon någonsin kunnat drömma om. Förutom ett snabbt agerande från fastighetsbolaget, skolpersonalen och polisen har välmenande överkalixbor och människor från hela landet hört av sig.
– Så sent som för två dagar sedan ringde en man från Värmdö, säger Louise Hansson som har upplevt uppståndelsen som både bra och jobbig.
En återkommande fråga har varit om barn från invandrarfamiljer har deltagit – vilket hon är glad att det inte har varit:
– För rasismens skull.
Själv vet hon idag vilka flera av barnen är – och har även stött på dem sedan allt ståhej drog igång.
– Vi tittade på varandra. De sa hej till mig och jag sa hej till dem, säger Louise Hansson och skiner upp.
Någon ilska vare sig mot dem eller deras föräldrar har hon inte känt. Däremot har hon frågat sig varför barn bär på ilska – och vad i samhället som ligger bakom:
– Men nu har jag bestämt mig för släppa det där och inte låta det dra ner mig.
Receptet tror hon är att människor bryr sig och bryr sig om varandra. När buslivet var som värst tände hon inte lamporna på kvällen för att det inte skulle synas att hon var hemma. Nu väntar julfirande. I hallen pryds skåpdörrarna av fina, gammeldags papperstomtar. En viktig julsyssla återstår dock: att tända utelyktan.
Louise Hansson ler:
– Ifjol vågade jag inte ställa fram den ifall den skulle sparkas sönder. Men nu ska jag göra det.