I värmen framför täljstenskaminen i familjen Vikman-Långs hus i Överkalixbyn Svartbyn försöker Ella, 1 år och 9 månader locka hunden Sessan att leka med mjukis-hunden Nallen. Det var efter att hon föddes i april 2018 som mamma Madeleine Vikman blev sjuk.
– Jag har varit väldigt rädd för hur Ella skulle påverkas. Från början, när jag bara grät hela tiden, tänkte jag att hon skulle ha haft det bättre hos någon annan mamma än hos mig. Men både förskolepersonalen och alla andra säger att hon mår bra och är hur glad som helst. Så det känns skönt, säger Madeleine Vikman vid köksbordet.
Att just hon skulle kunna drabbas av en förlossningsdepression var inget hon eller hennes sambo Lars Lång överhuvudtaget hade tänkt på innan, även om mer än var tionde mamma råkar ut för det.
– Men så här i efterhand kan jag se varningstecknen. Jag hade periodvis mått psykiskt dåligt redan innan graviditeten, och då är risken större. Hela graviditeten mådde jag sedan fysiskt illa och efter halva tiden fick jag en enorm förlossningsrädsla, berättar Madeleine.
Denna höll i sig ända fram till förlossningen som blev jobbig, med två dagars värkarbete och akutsnitt efter att dottern blivit allt mer påverkad inne magen.
– Redan där började det nog. För efteråt kände jag inte någonting. Jag hade ju sett idylliska bilder och hört hur underbart det ska vara. Men jag minns att jag tänkte att ”nu får jag aldrig mer sova” och ”nu är jag fast”.
Väl hemma blev inte situationen enklare. Eftersom dottern redan från start var vaken hela dagarna och Madelene på nätterna låg och oroade sig för att Ella plötsligt skulle sluta andas växte tröttheten – och i takt med den känslorna av otillräcklighet och hopplöshet. Madeleine började tvivla på att hon klarade av att vara mamma. Någonstans kände hon också att hon inte knöt an till dottern, även om hon hela tiden försökte övertyga sig själv om att läget var okej. Tills allt plötsligt rasade en dag i juli, då dottern var tre månader:
– Vi hade åkt för att handla och jag satt kvar i bilen med Ella som sov. Mitt i allt började jag bara grina, och kunde inte sluta. Jag minns att jag hela tiden försökte intala mig att ”Jag älskar dig min lilla tjej, allt blir bra i morgon”. Men det blev det ju inte.
Tvärt om kom allt att eskalera. Redan dagen efter fick Madeleine för första – men tyvärr inte sista – gången tvångstankar där hon såg framför sig hur hon skadade sitt barn. Bilder som skapade stark ångest, rädsla och skam och som gjorde att Madeleine inte orkade vara ensam med Ella mer än korta stunder under de fem-sex månaderna som följde.
– Det var fruktansvärt. Jag tänkte på allvar att nu håller jag på att bli tokig. När det var som värst såg jag inte heller något hopp. Jag tänkte att det nog var lika bra att lämna bort Ella.
Idag mår Madeleine tack och lov betydligt bättre. Guldstunderna tycker hon är de enkla, som när hon och dottern sitter och myser med en bok. Men vägen hit har varit slingrig. Dagen efter att allt rämnat sökte Madeleine akut hjälp på hälsocentralen och fick snabbt träffa en psykolog. Samtalen med denne – och senare en psykiatriker - tycker hon har haft en ovärderlig betydelse. Hon har också fått antidepressiv medicin. Hon beskriver hur svårt det var att få veta att hon faktiskt var sjuk – men också hur skuldbördan lättade av att få en diagnos.
– Jag önskar ingen annan människa i världen det här. Men det var så skönt att få höra att jag inte är ensam, att det finns hjälp och att risken för att man gör illa sitt barn faktiskt är mycket liten, säger Madeleine Vikman.
Ända från början har hon valt att vara öppen med sin sjukdom.
– Mycket kring det här är fortfarande tabu. Men jag har inte fått några negativa reaktioner. Istället vet nästan alla av andra som drabbats. Jag hoppas att en större öppenhet kan hjälpa andra.
Madeleine Vikman är mycket tacksam för allt stöd från sambon Lars som hon menar har fått dra ett stort lass. Och från hennes mamma som i början tog ut semester för att kunna vara med henne. Men även från andra släktingar och vänner. Madeleine själv är fortfarande stresskänslig, vilket har lett till ett och annat bakslag. Men hon är glad över att åter kunna vara tillbaka i vardagen och på sitt jobb i äldrevården:
– Jag är inte helt frisk ännu, och även om man vill skynda på måste det få ta sin tid. Men det känns hoppfullt!