Hans resa börjar i Afghanistan för många år sedan när familjen flyttar till Iran på grund av oroligheter. Det hade kunnat bli slutstationen för Reza Ashori.
Men ett bråk med några pojkar som stulit hans pengar förändrar allting för den papperslöse tonåringen. Myndigheterna ser inte med blida ögon på människor utan giltigt pass och risken är stor att Reza Ashori kommer att kastas ut ur landet eller i fängelse.
Därför tvingas han lämna sin mamma och yngre bröder för en flykt ut i ovissheten.
En resa genom Europa som tar honom till Norrbotten och Älvsbyn 2012, där en någorlunda normal tillvaro sakta men säkert tar sin början.
Men livet förändras ännu en gång på ett dramatiskt sätt för Reza Ashori ett år senare. Efter Nyvägen i centrala Älvsbyn stöter han och en nyfunnen vän på en 32-årig man som i många år rört sig i kriminella kretsar. Han är påverkad av droger och visar ”fingret” åt de för honom okända ungdomarna på andra sidan vägen. När 32-åringen får samma svar tillbaka brister det för honom. Han rycker upp en kniv, rusar över vägen och snittar upp Reza Ashoris ansikte.
Såret är så djupt att bladet nästan tar sig in i munhålan.
– Jag kommer ihåg exakt vad som hände men det orkar jag inte berätta, säger Reza Ashori när samtalet kommer in på den där lördagen som för alltid har förändrat hans liv.
Rättegången blir en oerhört tuff prövning. På andra sidan salen sitter den åtalade 32-åringen och påstår att det var han som attackerades.
Vid den här tiden har Reza Ashori stora problem med de fysiska funktionerna på grund av sårskadan. När han borstar tänderna eller skrattar gör det ont. Det svider i ögonen och han har begränsad känsel i ansiktet. Sömnen störs i månader av smärtor och mardrömmar.
Det brutala överfallet, skadan, rehabiliteringen – det är som att vända blad för Reza Ashori ännu en gång. Efter en lång tid av operationer och läkarbesök bär vägarna till Östersund.
– Jag placerades i ett hvb-hem eftersom inget hem för ensamkommande barn kunde ta emot mig. Jag bodde där i nästan sex månader med två tre andra grabbar som jag inte kände, berättar han.
Under lång tid vågar Reza Ashori knappt titta människor i ögonen. Det fula ärret och blickarna från nyfikna är obehagliga påminnelser om den där hemska kvällen i Älvsbyn.
– Det kändes som om alla tänkte att jag var kriminell. Hela tiden tittade jag i golvet. Många gånger höll jag också ena handen för ärret så att ingen skulle se det, säger han.
Tillvaron i den jämtländska staden blir en psykologisk prövning för honom. Han känner sig oerhört ensam och ärret gör att människorna väljer bort honom, tror han.
– Ingen ville prata med mig och när jag satt på bussen kom ingen och satt bredvid mig. Det var jobbigt. När jag pratade med någon, då svarade de bara kort.
Vad tror du att de tänkte om dig?
– Jag vet inte. Nu är det lite bättre. Men det tar tid att lära känna mig och många är det svårt att prata med. De kan fråga varför jag har ärret eller ”är du en terrorist?"
Ansiktsskadan tror de flesta att han har fått i hemlandet.
– När jag säger att det hände i Sverige tror de inte på mig. Ibland blir de väldigt överraskade.
En tid köper han hudfärgat plåster, för att täcka över ärret. Han skäms, helt enkelt.
– Det har tagit lång tid att kunna umgås med ärret, säger Reza Ashori.
Vid sidan av skammen finns skräcken hängande över honom.
– Jag var väldigt rädd från början, jag kunde inte somna på nätterna. Sedan har jag gått hos två tre psykologer och pratat. Det kändes lite bättre. Jag måste lära mig leva med det också.
Har du gjort det?
– Inte riktigt.
Vad tänker du om han som gjorde det här?
– Jag vet inte. Nu tänker jag ingenting. Förut tänkte jag att han kanske kommer att hitta mig.
Vägen tillbaka har varit lång. I dag studerar Reza Ashori för att ta sig in i det svenska samhället. Han ser också lite ljusare på framtiden och känner att han kan gå vidare.
– Först trodde jag inte det. Men nu känner jag inte så, det känns bättre.
I dag finns det några personer runt honom, som han kan prata med och ibland hitta på något med.
– De är inte riktiga vänner. Men tidigare hade jag inga vänner heller. De är inte i min ålder, men...
Sedan flykten från Iran startade har längtan efter bröderna och mamman varit tung att bära för Reza Ashori. Efter överfallet har denna saknad varit ännu starkare. I fyra och ett halvt år har han inte haft någon kontakt med familjen. När ämnet kommer på tal blir det svårt för honom.
Du saknar dem?
– Väldigt mycket.
Han drar sedan efter andan och fortsätter:
– Jag brukar tänka på dem, att det går bra och så. Ibland drömmer jag om dem. Jag vill inte tänka på det, men någon gång i framtiden kanske jag kan åka dit och hälsa på dem.