Som regissör, ljusdesigner och scenograf har Linus Fellbom skapat en magisk uppsättning som är idérik, nyskapande, tekniskt avancerad och bedövande vacker. Det är inte svårt att förstå att denne trollkarl är extremt efterfrågad av teater- och operahus runt om i världen.
"La Traviata", den vilseförda, är baserad på romanen "Kameliadamen" av Alexandre Dumas den yngre. 1853 drogs ridån upp för operan för första gången på La Fenici- teatern i Venedig. Numer är La Traviata världens mest spelade opera.
Inspirationen till persongalleriet i boken hämtade Dumas ur sitt eget liv. Hans älskarinna, den prostituerade Marie Duplessis, som dog i tuberkulos när hon var mycket ung, är huvudperson i berättelsen.
I operan görs denna svårsjungna roll av Magdalena Risberg, hennes största hittills. Med ansträngda stämband, några dagar före premiären, och med sångförbud av sin läkare, nynnade hon sig igenom kostymrepetitionen. På premiären hördes dock inte ett spår av röstproblem. Med imponerande, klockren höjd, styrka och kraftfull rolltolkning visade hon på toppar och dalar hos en människa, dragna till sin spets.
I La Traviata står kärleken i centrum. Violetta träffar Alfredo Germont, Per Lindström, stundtals en oslipad diamant, som blir svaret på hennes drömmar om kärlek och respekt. Alfredos pappa, Giorgio Germont, som sjungs av Gabriel Suovanen med välklingande barytonstämma, har dock andra planer. För att rädda familjen Germonts rykte tvingar han Violetta att offra sin kärlek.
Som sig bör i turbulenta familjerelationer ångrar sig upphovmakaren, i detta fall Alfredos pappa, och bidrar till att återställa förhållandet mellan Violetta och Alfredo. Kärleken övervinner allt, dock inte Violettas lungsjukdom. Insvept i en vit väv, som täcker hela scenen, försvinner hon, i en storstagen slutscen, ned i scengolvets gravliknande utrymme.
Speglar i olika former är ett genomgående tema. På scenen bildar de sju meter höga, transparenta speglarna, med sina reflektioner på olika sätt, till en speciell stämning. De skapar illusioner av fler rum och de vackra festscenerna multipliceras.
I Norrlandsoperans uppsättning är det även urpremiär för en svensk översättning signerad Mira Bartov. I denna mer tidlösa text har de maskerade spanska, manliga matadorerna och de utklädda kvinnliga zigenarna, som traditionellt dyker upp på Floras party, bytts ut mot hundar och fåglar.
De 120 kostymerna, signerade Silvia Aymonino och sydda av skräddare från hela Sverige, de som fortfarande finns kvar, är ögongodis i rött, grönt och svart. 18 kvinnor i den sjönsjungande kören bär spektakulära, fågelliknande huvudbonader och klänningar med tryck som för tankarna till påfåglar. Ett antal män bär hundhuvuden som en påminnelse om att män, som gärna fångar kvinnor, är ständigt aktuellt, inte minst med #metoo och kulturprofilen som nyliga bevis.
La Traviata bjuder på många överraskningsmoment inte minst i form av hissnande flygturer och visuella trollerier. Det är en oförglömig, känsloladdad föreställning med extra allt.