En opera där Orfeo vanligtvis görs av en kvinna utklädd till man, men i denna tolkning har Orfeo kastat sin manliga utstyrsel.
För varför klä ut sig till man när man lika gärna kan vara kvinna? Kärlek är ju kärlek oavsett objekt. Och när kompositören Gluck skapade operan 1762 skrevs faktiskt Orfeo & Euridice, för en mezzo och en sopran.
Med rent, minimalistiskt uttryck förflyttas dessutom den klassiska grekiska myten till nutid. Medan musikern och konstnären Orfeo, som tar stor plats i kärleksrelationen, har svart polotröja, svarta byxor och svarta skor med raffig silverklack, bär Euridice, känslovarelse med sårbar karaktär, en vitbeige, mer oansenlig kostym.
Scenografin, där en jättelik spegel i fonden, bidrar till spännande helikopterperspektiv och plastöverdrag i dödsriket till iskall dödskänsla, är oerhört vacker och effektfull liksom ljusdesignen.
I den klassiska myten om kärleksparet Orfeo & Euridice dör Euridice och i sin stora längtan sluter Orfeo ett avtal med Amor om att hon får hämta Euridice från dödsriket till livet igen. Under vandringen från dödsriket tittar Orfeus på Euridice vilket bryter mot villkoret för att få henne tillbaka.
I 1700-tals tonsättaren Glucks version får dock den grekiska myten ett lyckligt slut, så även på Norrlandsoperan. Susanna Levonen, som Orfeo, talar direkt till hjärtat med kraftfull, varm stämma och trovärdig rolltolkning och Euridice, görs med stor värme av Henrikka Gröndahl.
Den undersköna, komplexa, men långt ifrån komplicerade musiken tröstar i denna djupdykning i kärleken på liv och död. Tydligt fokuserar regissören Åsa Kalmér hur komplicerat det kan vara att leva i ett förhållande och hur svårt det kan vara att uppnå jämvikt. En varm känsla av att våga duga som man är och tro på kärleken framkallas.
Angeläget, inte minst i vårt samhälle, där status tyvärr alltför ofta prisas framför det som egentligen är betydelsefullt.