Det är eleven och nära vännen Elisabeth Meyer-Topsoe som skrivit den och hon har kommit sin väninna mycket nära. ”Birgit. Från Västra Karup till Metropolitan” är en både innerlig och fullödig levnadsteckning av Sveriges största operastjärna och så entusiastisk i tonen att man tycker sig vara på plats i salongen när Birgit
Nilsson sjunger på operahus världen över.
De talrika recensionerna från föreställningarna bidrar till förståelsen av måttet på hennes storhet. De och alla historier som hon gärna berättade själv, som den här: På väg hem i taxin från the Met (där hon hyllats med två billaster blommor) frågade chauffören »var det Ni som mjölkade tio kor innan Ni drog till inträdesprovet på Musikakademin? Då har Ni förtjänat varenda blomma!«
Det är 100 år sedan Birgit Nilsson föddes i Västra Karup i Skåne och förväntades gifta sig med en bonde och stanna på föräldragården. Trots musikdirektören Ragnar Blennow, som upptäckte Birgit Nilsson, motarbetades hennes sångdrömmar av pappa Nils som skickade henne till en hushållsskola istället. Sjunga fick hon nöja sig med att göra vid fester och ibland i kyrkan. Men mamma Stina hade egna ärvda pengar som hon satsade på dottern, som var fast besluten att söka till Musikakademin. Men den första tiden där blev svår. Operachefen Harald André förbisåg henne länge. Det var långt före metoo-rörelsen och i hans värld kom vackra ben före rösten. Inte heller fick hon den sångpedagog som passade just hennes röst.
Känslan av att inte räcka till och därför bli förbigången skulle följa henne i livet, enligt Meyer-Topsoe. Det var svårt att göra klassresan på 40-talet.
Pianisten Max Günther (som skulle komma att få stor betydelse för Birgit Nilssons fortsatta karriär efter ett problem med rösten - som hon själv trodde) berättar om sina intryck när han första gången som ung student hörde henne sjunga Elektra på Frankfurteroperan 1974.
”Under och efter denna upplevelse satt jag länge stilla – ur stånd att röra mig. Långsamt »tinade« jag upp. Applåderna efter ridåfallet varade i 45 minuter. Aldrig tidigare i mitt liv hade jag varit med om någonting liknande. Det var som om Birgits sång öppnade en helt ny värld för mig”.
Strauss ”Kvinnan utan skugga”, framförde Birgit Nilsson många gånger på Wiener Staatsoper och även flera gånger på Metropolitan i New York, efter debuten där med Wagners Isolde, 1959. Den svenska premiären ägde rum 1975 på Kungliga teatern och filmades för televisionen året därpå, en föreställning som jag då ”råkade” se. Musiken tyckte jag den gången var svår, men jag satt kvar, drabbad av Birgit Nilsson i rollen som färgarfrun. Det var en naturkraft som gick genom rutan!
Biografin tar upp stort som smått och ibland är Meyer-Topsoe lite väl vördsam. Vi ser bilder där hon bär både klänning, skor och smycken som hon fått av sin mentor. Men det är samtidigt en hyllningsskrift och, som sig bör i en bok av folioformat, ryms många bilder. Hårt arbete och glamour, som spektakulära scenkläder, privata smycken och gåvor från beundrare, hör till bilden.
För att få en överblick över Birgit Nilssons karriär, vilka roller hon sjöng, under hur många år och vid vilka operahus, har Meyer-Topsoe bifogat en komplett lista på fyra hela uppslag.
Arbetet med biografin är inget mindre än ett kraftprov där faktiskt allt är läsvärt. Något så naturligt som exempelvis en förkylning blir här en mardröm. När operaplatserna är slutsålda får man inte svika publiken!
Birgit Nilsson avled 2005. Begravningen ägde rum i all stillhet, enligt hennes egen önskan. Hemlighetsmakeriet var så stort att inte ens nära vänner blev inbjudna, allt för att hålla världspressen borta.
Men hennes namn lever kvar. Tre priser delas ut i det: det svenska Birgit Nilsson-stipendiet, Birgit Nilsson Scholarship in Voice vid Manhattan School of Music, samt The Birgit Nilsson Prize, som nyligen gick till den dramatiska sopranen Nina Stemme.