Vad gör man när man ser människor som far illa. Då kan man göra en orosanmälan till socialen.
Det gäller i första hand barn men kan även användas för vuxna i svårigheter eller för äldre som lever i armod – för att ta ett par exempel.
Det gjorde Max Hansen, en före detta Luleåbo i dag bosatt i Skåne. Hansen har vid besök i sin gamla hemstad uppfattat att personer som han känner till hade det svårt i livet.
– Jag tycker man måste visa civilkurage i såna här lägen, när man vet att det är något fel. Även om det är olustigt, säger han.
Max Hansen besökte både socialförvaltningen och polisen och gjorde en anmälan hos båda myndigheterna. Han tyckte att han togs väl emot.
– Ja, jag fick träffa handläggare som var seriösa och visade intresse för det jag berättade. Och som ställde de rätta frågorna, säger han.
Men när han lite senare återkopplade till de två myndigheterna fick känslan av att hans anmälningar lagts i papperskorgen. Då vände han sig till Kuriren.
– Man kan känna en viss desperation och jag vill ta upp frågan rent generellt. Det finns säkert andra som har samma problem, säger Hansen.
Hansen har även kompletterat sin första orosanmälan med nya uppgifter utan att få någon respons.
– Man har inte tagit kontakt med mig och det begriper jag inte, säger han.
Han har varit öppen med vad han gjort mot de som omfattas av hans orosanmälan.
– Jag inser att jag har bränt mina broar där. Men när folk far illa har man inget val, säger han.
Annika Klefsjö är chef för familje- och individsektionen och säger om Max Hansens initiativ.
– Den här personen har agerat helt rätt. Är man minsta orolig för att personer far illa ska man göra en orosanmälan. Och det är även bra att vända sig till polisen.
Och det är bättre att komma in med en anmälan tidigt, säger hon.
Hon betonar att det är särskilt angeläget när de missförhållanden man ser rör barn. Och en orosanmälan kan göras anonymt.
– Men vill man stå för det är bra. Och man kan återkomma om man har nya uppgifter, säger Klefsjö.
Max Hansen tror inte att hans orosanmälan lett till något?
– Nej, jag förstår det och det är ett bekymmer. Vi kan inte ge någon återkoppling utan medgivande från de som omfattas av en utredning. Vi jobbar på för fullt men vi kan inte berätta om det, det är ett dilemma, säger Annika Klefsjö.
Hon försäkrar att en orosanmälan alltid leder till en kontroll av uppgifterna och om det finns en grund för ett ingripande.
– Det är klart att vissa fall avfärdas anmälan och när det gäller vuxna människor så måste de ju själva anmäla ett stödbehov för att vi ska kunna agera, säger Klefsjö.