Oljekrisen 1973 ändrade allt

Oljan, det svarta guldet, hade i nästan 100 år varit så gott som gratis och en av de viktigaste grundbultarna i 1900-talets tillväxt. Inte ens de två världskrigen hade på något avgörande sätt satt stopp för det nästan fria flödet av billig energi. Transporter, uppvärmning och energislukande produktion kunde hållas igång utan att kostnaderna utgjorde någon verklig huvudvärk.
Och med den billiga oljan följde ett slöseri som med dagens mått mätt ter sig nästan löjeväckande. Amerikanare med barocköverlastad design som sörplade i sig åtskilliga liter bensin per mil, byggnader som uppfördes utan en tanke på isolering eller energieffektivitet och industriproduktion som matchade tidens syn på slit och släng.
Men nu skulle den tiden vara förbi. Bara ett knappt halvår senare ansågs oljekrisen vara så svår att regeringen införde bensinransonering, gatubelysning begränsades och kampanjerna om att släcka lyset och spara el avlöste varandra.
Oljan som vapen
I början av oktober 1973 hade ett antal arabstater överraskningsattackerat Israel under den judiska högtiden yom kippur. Krisen eskalerade snabbt till ännu en kraftmätning mellan supermakterna USA och Sovjet. Den 16 oktober, när krigslyckan vägt över till Israels fördel, beslutade de oljeproducerande arabländerna att utnyttja sitt starkaste ekonomiska vapen: att strypa oljetillgången och se till att priserna sköt i höjden.
Och effekten blev stark. Mycket stark. Vid årsskiftet till 1974 hade priset på råolja stigit med i storleksordningen 400 procent.
Ökad medvetenhet
I Sverige var konjunkturen redan i utförsbacke. Oljekrisen förvärrade och förlängde situationen avsevärt. På arbetsmarknaden drevs lönerna upp för att kompensera för de stigande kostnaderna. Det ledde i sin tur till att kronans värde urholkades med en rad devalveringar. Kombinationen blev en inflationscocktail som det skulle ta decennier för den svenska ekonomin att återhämta sig ifrån.
Samtidigt väcktes medvetandet om att den billiga oljan inte skulle räcka i oändlighet. I Sverige inleddes en jakt på energislöseri som pågår än i dag. Först handlade det mycket om ändrade byggnormer. I kalla Sverige fanns mycket uppvärmningsenergi att spara med effektivare isolering, treglasfönster och nya material. Bilar och transporter har sedan revolutionerats så att en ny bil i dag förbrukar en bråkdel av det bränsle som krävdes i bilarna på 1960- och 70-talen.
Minskad oljeförbrukning
Sammantaget ledde det till ett kraftigt minskat oljeberoende i Sverige. 1970 fick Sverige över 75 procent av energiförbrukningen från olja. I dag är motsvarande siffra nere på ungefär 30 procent.
Samma utveckling pågår globalt. Världen strävar efter att minska sin oljekonsumtion, naturligt nog när oljan periodvis kostar mer än tio gånger mer än vad den gjorde före oljekrisen.
Samtidigt har en maktförskjutning skett. Då, i början av 1970-talet, hade västvärlden gjort sig beroende av välviljan hos de oljeproducerande länderna i Mellanöstern. Men i takt med att oljan blivit dyrare har andra oljefyndigheter blivit lönsamma. Stora mängder olja och gas tas upp från havsbottnarna. Norge är det kanske tydligaste exemplet på den utvecklingen. Och i Nordamerika utvinns allt större mängder olja ur skifferlager som tidigare varit olönsamma.
De arabiska oljeländerna blev omåttligt rika på kuppen, men makten som kom från en oljekran är kraftigt begränsad.