Linda Grimm började sin utbildning till djursjukskötare 2001. Då hade hon redan försökt komma in på programmet i två år, och det var tredje gången gillt.
– Jag har alltid velat jobba med djur.
Nu arbetar hon på kliniken i Öjebyn. Under dagarna samarbetar hon tätt med veterinären, där veterinären är den som bestämmer hur behandlingen ska se ut. Det är sedan djursjukskötaren som utför den. Djursjukskötaren får administrera alla mediciner, passa narkoser och utföra mindre ingrepp via en delegering från veterinären.
Yrket har bara varit ett legitimationsyrke i några år. Linda Grimm tror att införandet av legitimationen kan ha varit bidragande till dagens brist på djursjukskötare.
– När de införde legitimationen kanske de inte hade riktigt klar för sig hur läget var med antalet djurskötare.
Själva legitimationen handlar om att säkerställa en standard på vården.
– Tidigare jobbade man på veterinärens legitimation. Blev det något fel så fick veterinären ta det, men nu är det ju på min egen legitimation jag jobbar, säger Linda Grimm och fortsätter:
– Jag tycker att det känns bra, för då gör man ingenting som man bara kan halvt. Man har ju en högre standard på vården nu än man haft tidigare.
Utbildningen till djursjukskötare är svår att komma in på och det finns bara en i hela landet. 2016 hade programmet 60 platser och totalt närmare 1 300 förstahandssökande. Till nästa år kommer programmet att erbjuda 80 platser. Studenterna som börjar då kommer att vara klara år 2020.– Det går tyvärr inte att utbilda djursjukskötare snabbt. Utbildningen är närmast jämförbar med sjuksköterskor inom humanvården. Djursjukskötarna ska ha gedigna teoretiska kunskaper inom till exempel djuromvårdnad, vårdhygien och anestesiologi samt praktiska kliniska färdigheter. Det som är svårt är att lära vad man gör när det går fel, och det tar lång tid att utbilda personal som har kompetensen att förstå och reda ut när något går snett, säger Johanna Penell, programstudierektor vid Sveriges lantbruksuniversitet.