Vi är inne i en intensiv period av Astrid Lindgren-film hemma. När mor lagar mat åt svintrötta ungar, viloläge intas efter utelek eller barnhjärnor måste avgiftas från Youtubeklipp där ryska kids öppnar godisförpackningar, är Astrid Lindgren vår go-to-girl. Tillsammans skrattar vi åt Pippi och Tjorven, förfäras av Katla och vildvittror och myser till vackra Bullerbyidyller. Häromdagen grät ett av barnen till Allrakäraste syster. Vilken rikedom hon skapade och lämnade efter sig, Astrid.
Förra helgen gick vi på konsert. En grupp som nyligen belönats med Barnmusikpriset sjöng egna låtar om förhatliga galonisar, pisset med vuxna som städar lekrum där det visst finns en ordning bland hemsläpade pinnar och vackra glasbitar och om hur man tjatar med framgång. Dottern vände sig om och flinade menande mot mig. Sittande på golvdynor i ett hav av ungar blev jag alldeles rörd.
Känslostormen var en sorts tacksamhet över att det finns människor vars drivkrafter bottnar i att vilja berätta för barn. Sedan 1975 har Lule Stassteater roat barn och deras föräldrar med sommarteater, julkalendrar och länsturnéer. På senare år med teman som psykisk hälsa, främlingsrädsla och kroppsidentitet. Beundransvärt och viktigt.
Fördelarna med högläsning för småbarn påtalas ofta. Det gynnar språkutveckling och ordförråd, ger social samvaro, stimulerar fantasin, skapar läslust och framtidskompetens. Allt det där vet jag och tror på, ändå är ett av mina dåliga föräldrasamveten att jag alltför sällan hinner eller orkar läsa för barnen. Där fyller Astrid-filmerna en del av samtidens stressade tomrum. För att inte tala om allt fint som finns att ta del av på teaterscenerna. Det är lätt att inse värdet i att en femåring får se viktiga frågor gestaltas på en scen. De dagliga bråken som galonisar orsakar när de under gråt tvingas på i en grusig tambur är inte barnens fel, utan vuxenvärldens.
17 år har gått sedan Astrid Lindgren dog. I generationer har hennes berättelser förgyllt människors liv. Med lika stor förtjusning som barnen ser jag filmerna om och om igen. Allan Edwall gör helt makalösa insatser som Paradis-Oskar, Skalle-Per och fyllhunden farbror Nilsson. Likaså Lena Nyman, Beppe Wollgers och Börje Ahlstedt. Den senare fyllde 80 år igår. I ett yrkesmässigt ärende talade jag med honom i telefon, inför bemärkelsedagen. Trots att det finns mindre smickrande vittnesmål om hans framfart i teatervärlden ville jag tacka för allt han gjort och fortfarande gör för barn som ser honom som den koleriske men kärleksfulle Mattis, Ronjas pappa. Men jag fick tunghäfta.
Varje valår kommer hot om nedskärningar och minskade anslag som leder till kulturskymning. De som hejar på och tycker att kultur väl ändå är ett enda svammel, att pengar kan användas till vettigare saker, idrott till exempel, vet inte vad de sätter på spel.
Teaterscenerna i Norrbotten är kulturskatter att vårda och ta vara på. Som kanske mer än någonsin, i dessa skärmtider, har betydelse för unga. Ur barns perspektiv avhandlas frågor vuxna inte alltid mäktar med att dyka ner i och publiken tas på största allvar.
Till och med FN:s barnkonvention proklamerar barns rätt till kultur. Ett verktyg för att förstå sin omvärld. Ett språk alla förstår. En värld där både utanförskap och geggiga galonisar är viktiga frågor.