Det är hutlösa summor och hade inte alls behövt vara så höga om det inte hade varit för ett sviket vallöfte och en politik som bara gynnar storstäderna. Inför valet 2014 lovade Socialdemokraterna att skatten på diesel och bensin inte skulle röras vid en eventuell valseger.
När S sedan bildade regering tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet bröts det löftet tämligen omgående. Man kom fram till att de låga oljepriserna skulle minska inkomsterna till staten och kände sig därför tvingade att införa en automatisk, årlig indexuppräkning av skatten på drivmedel. Något som innebär att skatterna på bensin och diesel följer inflationen plus ytterligare två procent därutöver.
Fantastiskt. Dagens drivmedelspris (där bensinen ligger högst) består till 60 procent av skatter. En enormt stor summa. Utöver skatten på drivmedel betalar privatbilisterna fordonsskatt och vi företagare som är yrkestrafikanter vi betalar också vägskatt.
Det är klart att vi ska tillföra skatteintäkter till vårt samhälle, men just skatten på drivmedel slår obönhörligt mot en landsände. Vår.
16 kronor litern för bensin kanske får Stockholmspendlaren att överväga trängseln i T-banan eller på bussen i stället för trängseln efter Essingeleden.
Men här uppe har vi inga alternativ. Tunnelbanan är sjukt dåligt utbyggd, likaså pendeltåget. Bussarna då? Jotack, bor man i Boden, Luleå eller Piteå är det relativt gott med valmöjligheter om man vill åka buss till jobbet. Men du behöver inte röra dig många mil utanför Luleås tätort för att inse att ett samhälle utan biltrafik i Norrbotten – det fungerar inte.
Bensinpriset slår hårt mot de utanför centralorten, men det finns ju inga alternativ. Därför tankar de flesta utan att gnälla nämnvärt. Det får dock andra följder, exempelvis för de som saknar ekonomiska resurser och inte har möjligheter att skjutsa barn till träningar och aktiviteter när priserna når dessa nivåer.
Alla kan heller inte bo på centrumhalvön i Luleå. Eller ännu hellre, innanför tullarna i Stockholms innerstad. Det finns faktiskt, tro det eller ej, vi som trivs där vi bor.
Som tycker att Norrbotten som helhet är en rätt fin plats att bo på och som inte har någon ambition att flytta. Vi stannar, tankar och betalar.
Ser man i det långa loppet finns det de som inte kommer att stanna, tanka och betala. Företagen. Industrierna.
Med ökade drivmedelspriser ökar också kostnaderna för företagen att frakta sina varor och produkter. Det innebär att allt i affärerna blir dyrare. Men också att företag som tillverkar produkter i länet, men har sin huvudmarknad utanför länet inte stannar om transporterna blir dyrare och dyrare.
Utöver det här eländet med skatterna på drivmedlet har vi ytterligare en brasklapp på väg in. Det som tidigare hette kilometerskatt eller vägslitageavgift. Kalla det vad ni vill – jag kallar det vansinne.
Som företagare i Norrbotten kan jag aldrig tycka att en skatt baserat på avstånd är en bra skatt. Aldrig någonsin. Men är man från styrande partier intresserad på allvar av att minska utsläpp och jobba för ett bättre klimat – ja då ska man slopa vägslitageavgiften och i stället fundera på en utsläppsavgift.
Gynna de som har ett långsiktigt miljöarbete, som jobbar med smart logistik och moderna fordon. Se till att minska utsläppen och ta ett ansvar för framtiden.
Men framför allt – ta ett ansvar för hela landet och inte bara de som bor i storstäderna.