Var tredje dag drunknar någon i Sverige, enligt Svenska Livräddningssällskapet. Bland barn mellan ett och sex år är drunkning den vanligaste dödsolyckan. Två 17-åriga pojkar, tre äldre män, en tvååring som hittades livlös i en damm på en villatomt, en ettåring som gled ur sin badring i en jacuzzi. Så svart har försommaren varit och vi är inte ens halvvägs in i juni. Än återstår många varma dagar som kommer med dödsfällor runt husknuten, i badrum, älvar och hav.
Vi åkte till Grekland förra hösten. Lata dagar tillbringades på stranden eller i någon av poolerna på familjehotellet. Min dotter, som då var fyra, avbröt sitt badande enbart för korta glasspauser. Vartefter kände hon sig tryggare i vattnet och simmade där hon inte bottnade, försedd med armpuffar och badring, ständigt i någon vuxens sällskap. Hotellet hade egen badvakt. En ung grekisk student från fastlandet. Från gryning till skymning satt han vid poolen, oftast med hörlurar i öronen, djupt försjunken i sin mobiltelefon.
En av de sista dagarna hade kunnat sluta i djupaste tragik. Min dotter stod i vattnet, på trappan i ena änden av poolen. Övermodig trädde hon av sig flytdonen och lekte med badringen, som plötsligt flöt iväg. Hon sträckte sig efter den, tappade kontakten med trappan och sjönk. Jag satt på poolkanten, i motsatt ände, och såg hela förloppet. Jag minns det som att tid och rum upphörde att existera där och då. Ett ögonblick som kändes som en evighet. Inget plaskande. Inget skrik. Bara hennes lilla huvud som guppade upp och ner under ytan.
Blixtsnabbt gjorde jag bedömningen att det skulle gå fortare att springa längs med, än att simma över hela poolen. Bord som stod dukade vid bassängkanten välte när jag under stegrande panik, och med ett enda fokus, sprang så snabbt jag kunde utan att riskera att halka på blöta kakelplattor. Jag kastade mig i vattnet, simmade fram till min dotter och lyfte upp henne. I samma sekund som jag tog henne i min famn, dök badvakten i. Hela tiden hade han suttit parkerad i en solstol, två meter ifrån henne. Jag bevärdigade honom inte med en blick. Mitt barn klamrade sig fast runt min hals. Vi grät båda två.
Skällde jag ut honom? Fick jag honom avskedad innan vi reste hem? Nej. Jag förmådde inte. Dels var jag chockad, dels hade han hela vistelsen varit vänlig mot oss, trots att han misskötte sitt jobb. Nu känns det ynkligt och obegripligt att jag inte agerade.
Händelsen har satt tydliga spår. Min dotter pratar om det ibland: ”Mamma, minns du när jag drunknade i Grekland?”. Ja, mitt hjärta. Aldrig någonsin glömmer jag. ”Det var blått under vattnet. Jag ropade hjälp. Mamma kom jättefort”.
Hon började simskola kort efter den där fruktansvärda dagen, och tycks ha klarat sig utan något djupare trauma. Jag, däremot, gör mitt bästa att inte visa henne att jag är livrädd. Ibland tränger sig katastroftankarna på - tänk om jag hade suttit och stirrat på min telefon, läst en tidning eller pratat med någon annan semesterfirare. Tårarna bryter fram av blotta tanken på hur det hade kunnat sluta om jag varit i andra tankar. Sekunder är avgörande. Döden kommer snabbt och ljudlöst. Aldrig släpper jag barnen med blicken vid vatten. Aldrig.
Simma, för allt i världen, lugnt i sommar.