Facebooks grundare Mark Zuckerberg har haft en svettig vecka där han blivit förhörd i amerikanska kongressen. Analysföretaget Cambridge Analytica har köpt information om miljontals användare, vilket väckt upprörda känslor. Nu regnar det listor över åtgärder vi kan ta till för att strypa tillförseln av information till storebror. Jag kanske är gammal, trött och luttrad, eller naiv, men denna så kallade skandal ger mig inte ens en pulsstegring.
För att ta reda på vad som finns sparat om mig laddade jag ner en gigantisk fil som jag nyfiket dök ner i. Trots att jag ständigt värnar min integritet och aldrig skulle aldrig komma på tanken att ens registrera min relationsstatus, hoppades jag bli påmind om snaskiga konversationer från förr. Läsningen var knastertorr. Inga recensioner av hemliga festivalstrul och inte en tillstymmelse till kartläggning av var jag står politiskt.
I åratal har vi varnats för ful-appar och fejktester som ger smickrande resultat om vilken Hollywoodkändis vi liknar. Vi vet att haken är att våra uppgifter sipprar ut till tredje part. Ändå har vi gått i fällan. Jag med. Allt är noga uttänkt med det tillfälliga bekräftelserus det ger att en sugig fultisdag få bevisat att ens glåmiga nuna är näst intill en kopia av en stekhet Bondbrudsversion av Ursula Andress.
Länge har det florerat konspirationsteorier om att våra telefoner blir avlyssnade av Facebook. Viss paranoia kände jag, ska erkännas, när jag pratade med en vän om eländet till torrfnas den norrbottniska vinterluften orsakar. Minuter senare scrollade jag förbi en Facebookannons som frestade med dyr kräm för desperata torrbollar. Mark Zuckerberg grillades även i avlyssningsfrågan i veckan och hävdar bestämt att det inte förekommer.
I strålande aprilsol byltade jag på ungarna och gjorde som alla andra Luleåbor, gick ut på den maniskt besökta isvägen. Som vanligt blev det tjafs om kläder. Tvååringen hade en handskvägrardag. De åkte ner i mina fickor. Vid hemkomsten fattades en handske. Jag drämde till med en godismuta för att få barnen att följa med och leta. De brukar få höksyn när det vankas sockersöt belöning, men inte den här gången. Jag efterlyste handsken i ett par Facebookgrupper. Inom några timmar skrev en främmande person i Boden att den låg i Södra hamn. Fatta tillfredsställelsen i att finna den på angiven plats. Jag blev så glad att jag skickade några lotter till tipsaren, som tack. Det här var bara en sketen handske. Tänk på alla som hittat bortsprungna husdjur och fått tillbaka stulna ägodelar. Eller på alla forum där man kollektivt kan ventilera spädbarnskolik, vidrig PMS och skrivkramp. Det är fint att hjälpas åt. I sociala medier går det blixtsnabbt, jämfört med analoga tider då vi nålade upp handskrivna lappar på anslagstavlan i affärn och skrev insändare i tidningen.
Till och med efter denna folkstorm, som till stor del kom med information om villkor vi själva redan godkänt, ser jag fördelar med plattformen. I detta narcissismens tidevarv kan vi nog chilla med nojor över att våra selfies och uppdateringar om bångstyriga barn som vägrar ta på sig handskarna skulle komma till någon större användning i manipulativa och politiskt grumliga syften. Våra offentliga egotrippar är mest intressanta för oss själva, och en och annan annonsör som vill åt våra stålar.