Jag är valbakis, trots att alkoholintaget på vakan var lika med noll. Jag gick som en osalig ande hela helgen. PMS är en barnlek i jämförelse med dagarna innan ett val som känts viktigare och mer osäkert än någonsin. Jag har haft monumental spänningshuvudvärk, varit en vresig förälder och sovit för lite. Hur partiledarna mår idag kan jag inte ens föreställa mig. De har, med all rätt, sett ganska möra ut de senaste dygnen och nött ut orden ”ända in i kaklet”. Nu vill det till att de har bensin kvar i tanken, för hur detta slutar vet ingen än.
Redan innan vallokalerna stängde kom de första uttalandena om att Stefan Löfven måste avgå. Gamar började vädra likvaka. Att rösträkningen skulle bli svettig hade många experter förutsett, men den här valrysaren var något av det värsta jag varit med om. Till och med Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap som stått för utmärkta analyser, såg spak ut när TV4 rullade ut slutvinjetten i nattens valvaka, där alla utropat sig som vinnare.
Jag har röstat i ganska många val vid det här laget. Första gången som nybakad röstberättigad var Gudrun Schyman partiledare för Vänsterpartiet och gick på rave på den sedan länge nedlagda Stockholmsklubben Docklands. Jag gillade rave när jag var 18, så det räckte för att Schyman skulle få min röst. Helt utan politisk värdering skyller jag min bristfälliga research på ålder, okunskap och bristande erfarenhet. Sedan jag blev vuxen på riktigt gör jag mognare överväganden. Aldrig tidigare har jag varit så påläst inför ett val som när vi gick till urnorna igår, efter en periods total besatthet av nyhetsrapportering och valsändningar.
Med tanke på att alla tre valen på många håll, så även i Norrbotten, omgärdas av maktrelaterade frågetecken och koalitionstrevare dagen efter menar många att vi nu ser blockpolitiken rämna inför öppen ridå. Kanske hade utgången varit mindre oviss, ogripbar och obegriplig om alla svenskar hade röstat mer utifrån hjärta och övertygelse, och mindre grundat i taktik och protester.
Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa att han vaknade med en klump i magen idag. Det är han inte ensam om. Men efter en valrörelse där nazister hotat, hatat och kippat efter luft hade det kunnat vara värre. En odiskutabel majoritet av svenskarna röstade för öppenhet, värnandet om demokratin och alla människors lika värde.
Mitt i allt dog Frank Andersson och FN varnar för ny humanitär katastrof i Syrien, men allt annat drunknar i detta politiska kackalorum. För partiledarna fortsätter nu den intensiva hanteringen av jordens största räv- och rackarspel, där de ska försöka skaka liv i loppet, som om och om igen konstateras vara dött i denna blockbegravningens tid. Vi andra får vackert sitta still i båten och vårda baksmällan en stund.