På vår förskola tog man med sig ungarna ut i spenaten för att plocka skräp. Min dotter var stolt när hon kom hem med ett diplom i näven:
– Jag är planetskötare. Vi hade blå vantar. Man fick inte plocka sprutor och glas.
Planetskötare. En av de finaste och viktigaste titlarna vi har idag. Det är ju på väg käpprätt åt helvete med den planet vi bor på, enligt vetenskapen. Miljöprofessor Johan Rockström sa nyligen i en intervju i SvD att det inte finns någon lösning som inte svider. Vi måste flyga mindre. Trots larmrapporterna fortsätter politikernas käbbel. I en färsk undersökning bland Sveriges riksdagsledamöter svarade majoriteten att ökat flygande är en framkomlig väg. Bekymmersamt, i denna klimatångestens tid. Mer än någonsin funderar jag över individens ansvar. Jag är långt ifrån bäst i klassen.
Vi kom nyss hem från Thailand. Det är inbyggt i mig att vilja bort. Flera gånger per år. Ända sedan mina barn föddes har jag tänkt mycket på hur jag vill visa dem världen. Upptäcka den med dem. Jag har längtat tills de lär sig simma, så vi kan snorkla på andra sidan jorden. Den drömmen talar jag allt tystare om.
Att fläska på med bilder på turkosa bränningar och immiga mojitos i färgsprakande solnedgång, samtidigt som ni där hemma förbannar rysskyla, snösmockor och skinnsäten med trasig stjärtvärme har fått mig att fnittra av skadeglad förtjusning förut. Nu luktade skrytet skit. Samtidigt som vi åt glass på kritvita stränder blossade det upp en debatt om flygindustrins klimatpåverkan. Under #jagstannarpåmarken startade något av en folkrörelse, där människor lovar att bli flygfria. Jag vågar inte tänka på hur många kvadratmeter is vi smälte i Arktis genom att frakta en hel familj Bangkok tur och retur. Med råge har vi förbrukat vår årsbudget av växthusgaser. Det går inte att snacka bort med lama ursäkter om att jag inte äger någon bil, finner njutning i att sopsortera och gärna avstår kött.
Länge har en omvärldsmedveten släkting envist petat på mig med kommentarer till mitt offentliga och högljudda trängtande efter resor till fjärran länder. Gång på gång har jag viftat bort honom, som en irriterande fluga, med att jag väl inte kan sluta leva, trots klimatrelaterade skräckscenarion. För det handlar inte enbart om lyxförpackad verklighetsflykt. På ett djupare plan blev mitt eget resande tidigt en av de viktigaste byggstenarna på vägen till självständighet. Men hur mycket själslig njutning finns till sist kvar att gömma sig bakom, i en livsstil där framtiden står på spel? En konsumtionsforskare sa att vi borde fråga oss varför resandet skulle vara ett kvitto på livskvalitet. Att vi måste hitta mer hållbara alternativ till vårt konstruerade behov av att resa. Där finns mycket att brottas med.
Flygskam kan mycket väl komma med på nyordslistan när 2018 ska sammanfattas. Jag känner den, skammen, redan innan första kvartalet är till ända. Däremot är jag inte redo att avlägga några löften. Än.
Thailand är inte längre ett vykortsvackert, azurblått paradis. Med hjälp av min dotters vakna blick såg jag öar och stränder med andra ögon. Berg av plastflaskor och skräp går inte att redigera bort med tankens kraft. Tillsammans fiskade vi upp en kasse med använda blöjor ur havet, min planetskötare och jag. Vi får se hur det blir med den framtida snorklingen. Fortsätter vi så här finns kanske inget kvar att upptäcka i den så magiska undervattensvärld jag en gång lärde känna.