Jag har ingen aning om det var en man eller kvinna eller homosexuell eller bisexuell eller transgender eller cis, eller annat i den långa genusordlistan som sätter etikett på vad vi är och känner oss som. Och det är det som är grejen. Det spelade ingen roll. Lite var det förmodligen just det svårtolkade som fascinerade, men mest var det bara det där sköna omedelbara samförståndet som uppstår i vissa möten. Det var en av alla mina tusentals ögonblicksintervjuer under 20 år som radiojournalist. Ett par minuter i direktsändning från Stadsparken i Luleå under en av de Pridefestivaler vi skildrat i P4 Norrbotten.
Jag återkallar ögonblicket i mitt minne och vilar blicken i den vackra personen, som för mig inte hade ett kön som jag kunde definiera. Samtidigt som jag konstaterar att jag till och med på internationella kvinnodagen kan känna mig trött på just det här med kön.
När jag rotade efter mitt pass i en bra-att-ha-låda hittade jag ett brev jag skrev när jag var 11 år. Ett brev jag adresserat till mig själv i vuxen ålder, där jag beskrev mig själv och mitt liv som mellanstadieelev i Kalix. ”Många kallar mig plugghäst och magisterns gullegris. Det är det värsta jag vet. För jag känner mig inte som en plugghäst eller gullegris. Jag känner mig som en person som behärskar skolan.” Notera 11-åringens ordval: person.
Jag må vara gammal men jag minns hur det var att vara 11 år och Lena. Jag tänkte helt klart på mig själv som flicka. Och har alltid känt mig nöjd med att vara det. Ur mitt egoistiska perspektiv en vinstlott i det biologiska genuslotteriet. Jag gillade att vara flicka. Jag gillar att vara kvinna. Men när det handlade om det jag såg som mitt främsta kompetensområde som elvaåring - skolan - då var jag var en person inför mig själv.
Jag hade turen att ha föräldrar som gav mig de bästa komponenterna i uppfostran: Kärlek, motstånd när jag behövde det, men framför allt respekt. Den respekten förväntade jag mig även fortsättningsvis, när jag tog klivet ut i vuxenvärlden. Och faktiskt, för det mesta har jag fått den. Kanske lite som en självuppfyllande profetia. Under min utbildning och i yrkeslivet har jag sällan eller aldrig känt mig motarbetad eller nedtryckt för att jag är kvinna. Jag är medveten om att det närmast kan vara provocerande att säga, inte minst med tanke på trovärdiga och fruktansvärda vittnesmål under hela #metoo-rörelsen. Och just därför har jag tvekat att säga det. Men jag förtydligar: Det jag säger förminskar inte andras berättelser och upplevelser. Men min berättelse om att vara kvinna finns också.
Det finns en bild av att Norrbotten är ett inskränkt macho-län och den bilden är ju inte direkt något som kommer att locka hit de kvinnor vi så väl behöver här uppe. Så den som kan vittna om något annat bör göra det. Jag kan det. Det är självklart att jag mött personer som inte respekterat mig. Som halvoffentlig person till och med de som öppet föraktar mig. Men det är både kvinnor och män som står för det föraktet. Och det hade skett lika mycket om jag sänt radio i någon annan del av Sverige, det är jag helt övertygad om. Om jag hade väckt samma negativa känslor hos vissa personer om jag haft en y-kromosom kan jag förvisso ha teorier om, men det är inte något jag lägger kraft att grunna på.
Alla beslutsfattare som är måna om Norrbottens överlevnad är väl medvetna om att just kvinnor är nyckeln. Männen finns ju redan i de traditionella basnäringarna. Det är kvinnorna vi behöver locka hit. Och för all del få att stanna kvar. Så jag sticker ut hakan och säger att det är lättare som kvinna – och även som man förvisso! - med driv och visioner att förverkliga dem här i Norrbotten, än i en storstad. Jag vågar dessutom påstå att de kvinnor som utbildar sig till jobb i våra traditionellt manliga branscher - gruva, vattenkraft, stålindustri och skogsbruk - kommer bli både välkomnade och upplyfta som goda exempel. Välbetalda, säkra jobb går de till dessutom. Utmaningen blir för vården och skolan att matcha och locka alla personer som brinner för utbildning och vård att faktiskt ägna sig åt just det. Men det är en annan krönika.
Det här handlar om min gender-trötthet, de ständiga – tyvärr ännu nödvändiga – påminnelserna om att jag strukturellt i och med mitt kön är i ett underläge, som jag på en personlig nivå inte kan identifiera mig med. Jag är tveksam till att jag hinner uppleva den, men jag längtar efter en tid när vi i arbetslivet inte längre behöver diverse certifieringar eller ens diskutera kvotering - och kanske inte heller sträva efter att kunna varenda nyans i hbtq-ordlistan, av rädsla för att inte semantiskt inkludera. När vi kan fokusera på att hitta rätt person till rätt plats och könet och sexuell läggning blir lika ointressant som när jag tittade in i den där klara, intelligenta blicken i Stadsparken i Luleå och såg en människa.