På Dambergs skrivbord väntar travar med knivigheter. En är trängseln i fångvården. Chefen för kriminalvården tycker att fängelsedömda med korta straff ska slippa finkan för att skapa plats åt grövre brottslingar. I mina öron lika bakvänt som att bankrånare skulle få tillbaka en del av bytet.
Att 15 000 brott anmäls per 100 000 invånare vittnar om att kriminaliteten är ett tungt, socialt ok som triggar otryggheten i samhället. Men i debatten återkommer ideligen en lättsinnig jargong om hur rättsväsendet ska komma åt ”buset”, som man lite tuttinuttigt etiketterar de kriminella.
Dessvärre står polisen handfallen inför den nya tidens kriminalitet; Hälften av bostadsinbrotten och uppemot 90 procent av alla bil- och båtstölder utförs av internationella, paramilitära ligor. Bara en handfull brottsprocent klaras upp. Det mesta utreds inte ens eftersom polis och andra myndigheter inte förstår sig på dessa stöldligor, konstaterar Fredrik Reinfeldt som skrivit en rapport om vårt sårbara samhälle åt Trygghetskommissionen.
De här förbrytarna byter identitet lika snabbt som skjorta. Ena dan briefing på gangsterkontoret i Östeuropa, andra dan inbrottsturné längs Norrbottenskusten. Allt sker inom ramarna för ett raffinerat affärssystem med komplett näringskedja – här finns vapen, penningtvätt, tech know-how, logistiksystem och marknadskrafter.
Trygghetskommissionens rapport är deprimerande läsning, men ger viss förståelse för polisens många tillkortakommanden; Spåren tar ofta slut där de börjar. Sak samma med landets 200 000 bedrägerier. Hälften begås på nätet och där hjälper vare sig larm eller portkod, it-bedragarna tar sig in på andra sätt för att tömma konton och stjäla våra identiteter.
Även näringslivet drabbas av den till synes överlägsna kriminaliteten. Stölder, klotter, förstörelse och bedrägerier kostar svenska företagare hisnande 50 miljarder om året. Mest maktlös är handeln. Butikspersonal vittnar om gäng som rensar rent i köttdisken, hotar med vapen och spottar dem i ansiktet.
Trots att butiksbrotten ökar, minskar antalet anmälningar. Ingenting händer när polisen tagit fast bråkstakarna. Utsatta handlare ger helt enkelt upp och slutar anmäla när gärningsmännen återkommer till butiken och lever rövare.
Minister Damberg har ett styvt jobb framför sig. Politiskt krävs mycket mer än utomhuskameror, fler poliser och väktare. Rättsvårdande myndigheter måste få ansenliga resurs- och kompetensförstärkningar plus generösa regelverk. Och tempot måste speedas upp. Det är oacceptabelt att samhället ständigt ligger steget efter de kriminella.
Men först av allt är det nog dags för bygglov till nya fängelser och fler häkten, inte minst med tanke på att de vi har är knökfulla. Får rättsapparaten fart under fötterna lär det behövas gott om vård- och förvaringsplatser.
Redan första dan på nya jobbet sa Damberg att samhället är starkare än de kriminella, att gängen ska knäckas. Men att haspla ur sig tulipanaros är lika easy peasy som att kalla brottslingar för ”bus”.
Stöld, bedrägeri, kvinnofridsbrott, bortgifte av lågstadieflickor, dödsskjutningar och annat fanstyg är inget spjuveraktigt ofog. Det är ett lagvidrigt beteende som man ska sitta i fängelse för – hela strafftiden. Enkel logik, ministern. Busenkel.