Nyhetsflödet har liksom inte handlat om så särskilt mycket annat sedan i söndags. Själv landade jag i Sverige under förra lördagen efter ett par veckor i ett varmare land. Givetvis har jag följt slutspurten i valrörelsen och blev i ärlighetens namn inte så mycket klokare av det.
Vad handlade egentligen årets valrörelse om?
Vad ville de olika partierna? Förutom att gemensamt rikta sparkar mot ett särskilt parti?
Det är för mig högst oklart. Och jag skulle vilja påstå att det visade sig i valresultatet. Visst, Sverigedemokraterna hade nog hoppas på ett bättre resultat än de dryga 17 procent som de verkar landa på någon gång när rösträkningen nu är klar. Men 17 procent är ändå 17 procent.
Inget man skojar bort direkt.
I min värld gör de etablerade partierna, och för den delen – media, ganska många fel. Om det nu är så att vi lever i en demokrati, och så är det väl? Ja, då måste ju de här 17 procent av befolkningen som röstar på SD tas på allvar.
Att utmåla dem som ”rasistiska idioter” gör knappast att SD-stödet minskar. Tvärtom skulle jag vilja säga. Tyvärr.
Min analys av eländet är ändå positiv, jag känner viss framtidstro när det gäller de kommande fyra åren – egentligen oavsett vem som bildar regering. 17 procent av befolkningen har visat att de önskar mer fokus på migrationspolitiken. Kan de etablerade partierna svara upp till detta och faktiskt hantera frågan på ett klokt, vettigt och humant sätt har SD överlevt sig själva.
De har ju liksom inte jättemånga andra hjärtefrågor att luta sig tillbaka på. Men vi måste kunna prata om de här frågorna utan att utmåla varandra som rasister.
Migration och invandring har oerhört många positiva sidor, ta en titt på vård och omsorg till exempel. Vem är det som jobbar där? Inte är det bortskämda svenska ungdomar.
Men sedan finns det problem med migration och invandring och det är här jag tror vi måste skärpa till oss. Ta problemen på allvar och inte sopa dem under mattan. Att inte belysa problemen på samma sätt som man lyfter de goda exemplen skapar den här otäcka situationen vi befinner oss i.
Det var det jag ville säga om den saken.
En annan sak som jag har funderat mycket kring är Sjukvårdspartiets framgångar i regionvalet. Det är för mig också lite läskigt. Sjukvård och sjukvårdspolitik låter enkelt, men är baske mig långt ifrån att vara enkelt.
Visst, efter närmare 100 år av socialdemokratiskt regionstyre kan det väl vara uppfriskande med något nytt. Men tro inte att det bara är för Sjukvårdspartiet att svinga ett trollspö, flytta miljoner från kultur och regional utveckling och poff så är alla problem kring sjukvården lösta.
Så enkelt är det bara inte. I själva verket handlar så otroligt mycket av problemen kring sjukvården om personal. Bristen på personal.
Yrket är inte attraktivt, lönen är låg och det är inte enkelt att få högutbildade specialister att flytta från storstäderna till exempelvis Kiruna, Kalix eller för den delen – Luleå.
Det bör man ha i åtanke om man nu som styrande i regionen tänker dra ner på kultur och regional utveckling.
Vem vill flytta hit?
För att vi ska lösa hela sjukvårdsbehovet med norrbottniska läkare, det är en omöjlighet. Det krävs en tjusig lindans för att klara av båda delarna.
Men visst, Sjukvårdspartiet har nu fyra år på sig att uppfylla sina vallöften. Min känsla är ändå att det kommer bli ett tufft uppvaknande. För många.