Med jämna mellanrum uppdaterar WHO sitt klassificeringssystem för att hänga med i tiden, den senaste upplagan av klassificeringen innehåller närmare 55.000 olika sjukdomar, skador och dödsorsaker och används som en riktlinje för WHO och andra experter världen över.
Att dataspelsberoende hamnar där är ett resultat av nutiden. Vi spenderar allt mer tid bakom våra skärmar. Om det sedan är en dataskärm, Ipad eller mobiltelefon gör det samma. Skärmen är ändå där.
Med den nya klassificeringen har man också gjort en beskrivning av vad dataspelsberoende är. Så här formulerar man den: ”ett mönster av återkommande spelbeteende som kan vara över internet eller utanför internet, som karaktäriseras av försämrad kontroll över spelandet, ökad prioritet av spelandet framför andra livsintressen och dagliga aktiviteter och en fortsättning eller eskalering av spelandet trots att det får negativa konsekvenser”.
En person som är dataspelsberoende, enligt WHO, spelar så mycket att det leder till betydande försämringar i personens familjerelationer, personliga relationer, yrkesliv eller andra viktiga områden.
De personer som faktiskt är i största riskzonen när det gäller att bli dataspelsberoende är våra barn och ungdomar. Alla ni som har en unge äldre än nio år hemma har garanterat hört talas om Fortnite.
För er andra kan jag berätta att Fortnite är ett sorts krigsspel där man släpper ner 100 spelare på en ö och den som är ensam kvar vinner. Skillnaden mellan Fortnite och spel som till exempel Call of Duty är att Fortnite inte visar ”blodiga scener”. Men dödar gör du. I spelet alltså.
Det faktum att spelet har en 12-årsgräns (i Sverige) verkar inte hindra särskilt många under 12 år från att spela. I England blev en nioårig tjej så beroende av spelet att hon glömde gå på toaletten, slog sin pappa när han försökte få henne att sluta spela samt smet upp och satt vaken på nätterna för att spela. Den flickan tvångsvårdas nu.
Jag är övertygad om att det finns barn i Sverige som är lika illa ute som den där nioåriga tjejen i England. Och någonstans handlar det om att vi som föräldrar måste sätta stopp.
Barnen kommer inte göra det. Barnen kommer fortsätta. Och använda argumentet att ”alla andra får ju”. Ett argument som på väldigt många håll når långt. När det gäller dataspel kanske man som förälder inte orkar lägga ner orken och energin som det krävs för att bryta ett osunt beteende. Men att skylla på att ”alla andra ungar spelar ju” blir ju lite som att försvara skjutningar med att ”så gör man i Malmö”. Bara för att någon eller några gör det, betyder det inte att det är rätt.
Spelet och skärmarna skapar en oerhörd stress för barn och ungdomar. Som ung i dag är det nästan ett tvång att ständigt vara uppkopplad för att inte missa något. Snapchat, youtube, instagram och Fortnite. Alla är små digitala samhällen där du är exkluderad om du inte är ständigt uppkopplad.
Mobilen följer dig var du än är.
När tar det stopp? Barnen mår inte bra av det här tempot. Inte är det läxor och skolan som många gånger gör barn stressade och utbrända. Nej, mycket handlar om att hänga med i det digitala tempot vid sidan av. Och det kan bara vi vuxna kontrollera. Det är vårt jobb. Om inte vi gör vårt jobb – vad händer då?