Joakim Sundqvist, 30 år, Luleå:

Jag hade tänkt på det ganska länge och till slut beslöt jag mig för att göra slag i saken och spara ut håret. Jag vet inte hur länge det tog men det gick ändå ganska fort tycker jag. 

Jag hade bestämt mig för att låta håret växa och sedan donera det till Barncancerfonden. När en bekants barn fick leukemi blev det ännu mer påtagligt att det är viktigt. För mig var det givet att jag skulle göra det.

Jag tog kontakt med en frisör och vi hade några samtal innan håret klipptes, vad jag skulle tänka på och så. Som att håret ska vara en viss längd, minst 25 centimeter och helst mer, för då skulle det vara lättare för perukmakarna att göra en peruk. De kan inte garantera att det blir just ett barn som får håret men det blir någon som behöver peruk och det är det som är viktigt. Jag vill att någon som behöver den ska få peruken, av vilken anledning spelar mindre roll. Det kändes bra att kunna dela med sig och för mig växer ju ändå håret ut igen. Tjejen sa med glimten i ögat att hon saknade mitt långa hår, hon hade ju bara sett mig med det. 

Jag har inte velat att det blir en stor grej av det här och har bara pratat om det här med de närmaste och till de som frågat. Men om man känner att man vågar och kan så varför inte spara ut håret och donera det, oavsett kön.