Jag har aldrig varit rädd när jag stått i mål

Han drömmer om ett liv som proffsmålvakt i New york. Möt Isak Sörqvist, tolvåringen som siktar mot toppen.

Redo för skott. "Jag har då aldrig varit rädd i mål. Visst kan man få nån puck i hjälmen någon gång ch då smäller det till och blir ett pip i huvudet. Men det går över rätt fort", säger Isak Sörqvist som från sina lagkamrater får allt hårdare skott mot sig.

Redo för skott. "Jag har då aldrig varit rädd i mål. Visst kan man få nån puck i hjälmen någon gång ch då smäller det till och blir ett pip i huvudet. Men det går över rätt fort", säger Isak Sörqvist som från sina lagkamrater får allt hårdare skott mot sig.

Foto: Viktoria Berglund

NSD 1002019-12-19 18:30

Isak Sörqvist, 12 år, Luleå:

New york rangers går det ju rätt så dåligt för just nu, men det är ändå där jag drömmer om att spela. Det är en stor och cool stad, så det vore roligt bo där. Man kan ju bli draftad när man är 18 år och det skulle vara häftigt.

Just nu tränar jag fyra-fem gånger i veckan plus att det är match nästan varje helg. I bland är jag även och åker på allmänhetens åkning. Det är viktigt att vara bra på skridskorna när man är hockeymålvakt som jag. Vi har så klumpiga skydd så det gäller att ha koll på kroppen och åka med bra teknik.

Det är allmänt kul att stå i mål, men mina favoriträddningar är när jag räddar med plocken, det vi kallar för teveräddningar. När man glider i butterfly och räddar pucken på det sättet är också häftigt, det är när man går ned med båda knäna i isen och ut med skridskorna åt sidan.

Min storebror Viggo började med hockey innan mig, så jag var sugen på att börja så fort jag kunde och det blev när jag var fem-sex år. Efter ett par år fick jag testa vara målvakt och det gillade jag verkligen, om än det var svårt. 

Jag har aldrig varit rädd när jag står i mål, men det gäller att vara med. Helst nu när kompisarna börjat skjuta riktigt hårt. Någon gång har jag fått mig en puck i ryggen och det känns, men det går över fort. I bland har jag även fått ett hårt skott rakt i hjälmen och då piper det till rätt kraftigt, typ som tinnitus. Men det går också över. 

För mig brukar en träning ta runt två timmar, och att byta om innan plus ta av utrustningen efter tar typ en timma. Så, tre timmar totalt per träning är nog vanligt. Man hinner inte göra så mycket mer än det och att träna, göra läxor och vara med kompisar. Ibland far vi iväg och spelar pingis, för pingis är bra träning av reaktionsförmågan. 

Det viktiga när man står i mål är att tänka positivt. Jag brukar tänka ”Jag tar den”. Just nu övar jag mycket på att vara beredd att gå ner och undvika att pucken far mellan benen. Det gäller få ihop dem snabbt.

Om jag inte blir hockeymålvakt när jag blir stor skulle jag kunna tänka mig att jobba i en affär, typ en sportaffär. Men roligast vore ju hockeyn.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!