Namn: Jenny Bergström. Ålder: 35.Ort: Boden
För fem år sedan var jag i Memphis med min mamma. Det var mammas 30-års present till mig. En kväll när vi var på hotellet sjöng hon Harry Brandelius, men kom inte ihåg hela texten. Jag mindes den inte heller, utan gick ut och rökte. Där var det ett gäng MC-killar, som skulle till Idaho. Jättetrevliga. Det slutade med att jag den natten åkte bak på en Haley Davidson på Mephis tomma, breda gator. Det var så häftigt. Det var mörkt, men jättevarmt. Det där vet inte ens mamma om.
Memphis var helt fantastiskt Vi var mest inne i kärnan. Människorna som var där, atmosfären, musiken, det var helt underbart. Efter fyra dagar åkte vi till Nashville, det var hemskt. Det var som en partystad för ungdomar. Det var som råare. Memphis var varmare och jag vill verkligen tillbaka.
Jag kommer från Luleå, började musikgymnasiet i Boden och flyttade dit när jag var 17 år. Ledsnade på att pendla. Jag valde mellan musik och omvårdnad. Några år senare utbildade jag mig ändå till undersköterska. För sex år sedan utbildade jag mig till busschaufför och jobbar inom lokaltrafiken.
Jag är en kreativ musiker som ändå är ganska lat och färgglad. När jag gick på högstadiet började jag lyssna mycket på Jefferson airplane, Janis Joplin och anammade klädstilen flower power. Det var färgglada byxor och spräckliga kläder. Det var Pippi Långstrump, hela kittet. Jag är en Pippi och har faktiskt orangehårig på riktigt. Jag älskade henne. Hon är modig och självsäker. Jag tyckte inte om Annika. Hon var alldeles för präktig.
Jag tycker det är jobbigt att resa, utan är ganska nöjd med att sitta i soffan hemma och ta det lugnt. Det kanske har att göra med mitt jobb,
Min pappa dog för åtta år sedan. Mina barn förlorade sin morfar som de knappt hade hunnit lära känna. Det tyckte jag var jättetrist och orättvist. Jag har två döttrar. Det gick jättefort, han hade cancer som hade spridit sig. Läkaren gav honom 14 dagar. Tänk dig att höra det, brukar det inte var typ sex månader som på filmer. Men efter fem dagar var han borta. Det var som att han lade av. Han orkade inte kämpa. Han gav upp.
Vi hade delat upp nätterna och det hände när jag var där. Det var efter det som det slog mig att jag kan dö när som helst. Jag gick in på Vita Arkivet och skrev hur jag ville ha det och gick ur Svenska kyrkan för jag tyckte det var skit för pappa hade dött. Det kändes på något sätt som att det var kyrkans fel. Fast det var ju inte deras fel att pappa var en tjurskalle som inte gick till läkaren i tid.
Jag blev en erfarenhet rikare, men i Sverige är vi ganska bra på att inte prata om döden och att inte ta med våra barn på begravningar. Det är inte en naturlig del, som det var förr i världen.
Jag är trubadur, spelar i bandet Remember i Boden och har ett band i Kemi, Jenny & The Jarnos. Jag har varit i Schweiz och spelade med det finska bandet. Det var häftigt. Vi spelade först i Finland i Helsingfors. Det var vi och två band till, ett från England och ett från Schweiz/Tyskland och trummisen i det bandet tyckte vi var bra. Han kände en person som hade en Rockabillie Festival och frågade om vi ville komma. Vi fick inte mycket betalt eftersom de stod för resa och hotell, men bara upplevelsen. Vi spelade där en kväll och körde nästa dag 16 mil till en liten alpstad och spelade på ett hotell.
Utan musiken skulle jag dö, förtvina. Den betydde mycket för mig tidigt. Jag gick ner i källaren där pappa hade alla sina vinylskivor och rotade runt där. Långt före det hade jag fått ett Beatlesalbum, ett i julklapp och ett när jag fyllde år. Jag har alla deras skivor och pappa lyssnade mycket på blues och rock. Han lärde mig spela gitarr. Farfar spelade dragspel och fiol och mina farbröder också.
Jag tycker också jättemycket om Elvis musik. Det var fränt att besöka Graceland. Min portionssnus började rinna och jag visste inte var jag skulle göra av den. Jag tog ut den lite diskret och lade ut den lite snabbt i en buske inte långt från hans grav.
Berättat för:
