Amanda Granberg Högdahl, 39 år, Arvidsjaur:
När jag var 15 år stod jag och grät till Kent när de spelade här. Robyn var också här en gång och hon har listat det som sin sämsta spelning någonsin, haha! Men Arvidsjaur och Medan var absolut på kartan under 1980- och början av 1990-talet musikmässigt. Han som jobbade med bokningar här då och fortafarande arrangerar saker här, Wayne Rahm, lyckades boka upp artister precis innan de slog igenom. Vi hade ju aldrig fått hit till exempel Robyn om han bokat henne ett halvår senare.
Kent spelade utomhus, under Nattivalen i mitten av 90-talet och det var timingen av en dyster, regnig sensommarnatt, en femtonårings emotionella känsloliv och den glesa publiken i kombination med musiken och texterna som gjorde att allt klaffade och tårarna rann.
Jag har alltid varit kulturintresserad och höll redan som barn på med många olika uttryck. Jag målade, tecknade, skrev, musicerade, fotade. Efter att ha utbildat mig i Umeå och bott ett par år i Vilhelmina flyttade jag hem till Arvidsjaur igen och nu jobbar jag som kulturkoordinator i kommunen. Det är fantastiskt att jobba här med just kultur. Det finns en enkelhet här, en närhet till människor som gör arrangemang möjliga på ett fint sätt.
Jag ser inte glesbygden som ett problem utan mer som en möjlighet. I glesbygd finns utrymme att bli allt det man kan vara. Ett utrymme att skapa sig själv och välja sitt liv. Alla är någon, det finns färre att jämföra sig med och vi behöver inte konkurrera. Det finns utrymme rent fysiskt här men även mentalt då för att man kan vara som man vill, göra som man vill och kan utveckla nya spännande saker. Det är ju skithäftigt! Och så är det ju så tyst här. Man får stillhet i det här glesa och hinner känna sitt inre. Arvidsjaur är faktiskt enda platsen i världen där jag kan höra mina egna hjärtslag. Här landar jag.