Det är en kylig höstdag i Norrfjärden. Regnet hänger i luften. Men inne i Matsåke Bergströms ateljé är det varmt och ombonat. Från en bandspelare hörs klassisk bakgrundsmusik. Det är uppstoppade fåglar överallt och vackra tavlor, med fågelmotiv, pryder väggarna. På ett skrivbord ligger en målarduk, men den är orörd.
– Jag har inte rört en pensel sedan augusti. Ibland behöver man en timeout, säger han.
Konstnären och naturskildraren Matsåke Bergström har varit verksam i snart 50 år. Han har nästan 140 separatutställningar på sitt CV och har illusterat en mängd fågelböcker. I våras kom han dessutom ut med boken "Nedtecknat – innan minnet sviker" som är fylld av personliga minnen, texter och illustrationer. För en gångs skull är det inte bara fåglarna som står i fokus.
– Folk tror ju att jag är en sån där jäkla fågelnisse som bara har sånt i skallen. Det är långt ifrån så och det märker man när man läser boken. Jag har många funderingar på tillvaron och livet, säger han.
Men det är fåglar som är Matsåke Bergströms favoritmotiv. Ända sedan hans mor introducerade honom för en flock tjädrar då han bara var tre år gammal har intresset för fåglar funnits där.
– Mina favoritfåglar är tallbit, lappuggla och tjäder.
Utanför ateljén och bostadshuset trivs fåglarna. Matsåke Bergström berättar att han räknat ända till 189 arter på gården.
Under åren har han gjort sig ett namn som en av Sveriges främsta fågelkonstnärer. Men det fanns en tid, för länge sedan, då han även målade människor.
– När jag var yngre kom folk och frågade om jag kunde måla av dem eller någon bekant. Så kom de med ett foto eller satt modell. Men när man var klar skulle det alltid jämföras. Är det verkligen likt? Så småningom insåg jag att det var enklare att måla talgoxar. Det är ingen som kommer och säger: Det där är inte Tage talgoxe, det där är Tore talgoxe.
Matsåke Bergström kallar sig själv för naturskildrare. Naturen är hans religion.
– Jag fick mina första texter publicerade 1965 och jag har i alla tider skrivit om den här katedralen jag sitter i, den här pelarsalen med klarblått, oändligt högt tak. Det här är min kyrka, säger han och pekar upp mot trädkronorna och himlen.
– Naturen har gett mig så fantastiskt mycket. Är du naturintresserad så har du ett livslång intresse.
Han berättar att han alltid har haft ett andra hem ute i skog och mark. Han har jagat, fiskat, fågelskådat och plockat svamp.
– Jag har legat på tjäderspel i drygt femtio vårar utan uppehåll. Folk brukar fråga mig: Men hur vågar du ligga i skogen själv? Är du inte rädd för björnar och sånt?
Vad svarar du då?– Nej, jag är inte rädd. Jag skulle vara mer rädd inne i centrala Piteå en lördagsnatt. Och när de påpekar att jag är ensam säger jag: Nej, jag är inte ensam, jag har mig själv.
Nu har han dock problem med en höft så några långa utflykter blir det inte längre. Matsåke Bergström säger att han har nog kämpigt att ta sig till brevlådan. Däremot kommer han fortsätta att måla så länge han kan och orkar.
– Jag har ju ett jobb som man inte pensionerar sig från. Om jag har ögonen i behåll och är klar i knoppen ska jag hålla på tills jag är 90.
Vad betyder måleriet för dig?– Det har ju varit mitt liv. Min mor sa nån gång i förbifarten att man kunde se vad det jag ritade föreställde redan innan jag kunde gå. Jag har funderat på det många gånger genom åren, tänk att jag kan leva på det här – min största hobby.
Känner du dig lyckligt lottad?– Ja. Sen har jag ju i alla tider varit min egen arbetsgivare. Är det vackert väder nån dag så har det aldrig varit problem att få ledigt (skratt).
Är det något under alla dina aktiva år som du är mer stolt över?– Det är svårt att gradera. Jag brukar säga att den bästa bild jag har gjort, den har jag inte gjort än. Sen finns det vissa utställningar som sticker ut. Jag hade en kaotisk sådan i Piteå 1980, det var ett 60-tal tavlor på väggarna. Enligt min dåvarande svåger, som då satt och tog tid, tog det 50 sekunder innan det var röd lapp på alla tavlor. Det kan jag fundera över i dag. Hände det verkligen?