2016 har minst sagt varit ett intensivt år för Joel Marklund. Med 220 resdagar under året är han ständigt på resande fot. Han har under sin karriär bevakat många globala evenemang, däribland fyra OS. Han har även fått ta emot flera priser för sina bilder, bland annat Picture of the year international och svenska Årets bild. När Duo Helg når honom strax innan jul är han hemma i Stockholm några dagar för att jobba.
Du flänger en hel del?
– Ja, det blir en hel del resor. Jag kom hem i onsdags och är nu hemma i tio dagar, med ett kort avbrott för Paris i några dagar innan jag kommer hem till Stockholm under helgen för att återvända till New York på söndag.
Hur ofta ändrar du tidszon?
– Sedan oktober har jag åkt fram och tillbaka till USA fyra gånger. Det blir väldigt intensivt med mycket resor. Det här året har varit helt galet, jag kommer landa på 220 resdagar i år, jämfört med ett normalt år då jag har omkring 160 dagar vilket ju också är väldigt mycket.
Vad har gjort det här året extra intensivt?
– OS var så klart störst då jag var i Rio i en månad. Sedan jobbade jag som en av de officiella fotograferna under hela Wimbledon. Efter det fick jag göra fotbolls-EM då en kollega fick förhinder. Jag har även jobbat under Worldcup i hockey och det amerikanska presidentvalet, så det blir väldigt mycket jobb i alla delar av världen.
Det innebär att du tillbringar många timmar på flyget?
– Ja verkligen, totalt har jag tillbringat ungefär 180 timmar i luften i år och enligt SAS mobilapp har jag flugit åtta varv runt jorden med dem, förutom att jag flugit ytterligare motsvarande två varv runt jorden med andra flygbolag.
Hur kommer det sig att du nu har din bas i New York?
– Jag har tidigare rest till New York ungefär tre gånger per år, men nu fick jag chansen att vara korrespondent där, och det var självklart för mig att ta den chansen. Jag flyttade dit 1 oktober och ska vara kvar minst till sommaren nästa år, sedan får vi se. Jag har alltid haft en dröm om att få bo där. Det finns en energi i luften det är en otroligt spännande miljö att vara i när man är i ett kreativt yrke som jag är. Det är utvecklande att befinna sig i den miljön längre tid än vanligt. Och när det kommer till sportens värld, där jag framför allt håller till, så är allt så mycket större här, det är en annan konkurrens. I min roll som chefsfotograf på Bildbyrån gör jag mycket jobb åt olika tidningar och vi blir ofta anlitade via exempelvis kvällstidningarna i Sverige och nu fotar jag inte bara sport, utan jobbade mycket under presidentvalet.
Du har utvecklat sportfotografin och tar bilder som man inte ser så många andra fotografer ta. Hur tänker du kring det?
– Jag jobbar hårt för att kunna ta den sortens bilder. Jag vill hela tiden utmana mig själv och är väldigt tävlingsinriktad. I grund och botten handlar det om kärleken till bilden. Det är en ständig utmaning i det och en tävling mot andra fotografer. Jag har kul på jobbet varje dag och har en otrolig frihet att kunna göra vad jag vill. De senaste åren har jag också lärt känna personer och exempelvis på OS i Rio märktes det att jag fick tillgång till platser och kunde ta bilder som jag inte hade kunnat få annars.
Var detta något du drömde om när du växte upp i Boden?
– Nej, egentligen inte. Jag började som reporter på NSD och det var då jag började fotografera allt mer. Sedan gick det ganska fort att upptäcka att jag hade talang för det. Jag var 21 år när jag började jobba på Aftonbladet och där var det då en utvecklande miljö och en härlig kultur med stora resurser. Men det var nog inte förrän jag var på mitt första OS i Peking 2008 för Bildbyrån som jag kände att det här är något väldigt speciellt. Jag var då bara några decimeter ifrån Usain Bolt och dokumenterade när han slog världsrekord. Det är en speciell känsla att vara på plats när historia skrivs. Samma känsla fick jag också i USA nu under valet då jag var på plats under valnatten. Det fanns ingenstans jag hellre ville vara just då. Det blir en kick att få vara en del av detta.
Är det kickarna du letar?
– Nej, men jag skulle säga att det är en krydda. Det är ögonblick som jag aldrig kommer att glömma och att få vara en av de få som får vara på plats och uppleva det är en härlig känsla. Exempelvis börjar jag att förbereda ett OS två år innan, vilket gjorde att jag fick möjlighet att få dyka ned i OS-poolen. Ett talande exempel är att det bara var sju medier från hela världen som fick sätta ned en kamera i OS-poolen och jag var en av dem. Jag hade innan dess gjort samma sak på SM, VM och EM vilket ledde till att jag även fick göra det på OS. Det gäller att folk sett mig i arbete och vet vad jag klarar av. När loppet sedan avgörs under en halv minut gäller det att allt fungerar.
2012 köpte Joel Marklund tillsammans med en kollega Bildbyrån och som chefsfotograf har han nu möjlighet att styra mer av sitt arbete. I januari i år blev han även ambassadör i Europa för Nikon vilket ger honom möjlighet att jobba långsiktigt med ett större projekt.
– Jag inspirerades av en tidigare kollega till mig som gjort en video om förtrycket av samer, både historiskt och i nutid. Jag blev så berörd av den att jag ville ha samma ämne som mitt projekt. Jag övertalade Nikon att det skulle bli mitt fokus och tack vare det projektet åker jag mycket fram och tillbaka mellan New York och Sverige. Jag har bland annat varit till Idre och plåtat samer och kommer även åka till nordligaste Lappland för att träffa samer där.
Projektet är tänkt att utmynna i en stor internationell fotoutställning. Joel Marklund menar att det finns många likheter mellan hur urbefolkningarna behandlas i olika delar av världen.
– Jag tycker det är intressant att visa dynamiken i hur man lever som same. Nyligen fotograferade jag artisten Maxida Märak för första gången. Jag har också träffat en tjej som ena dagen är med på renslakt i sin sameby och nästa dag tränar på balettskolan i Stockholm. Det finns en härlig kontrast i mötet med människor och hur de lever sina liv. I Sverige vet man knappt att vi har ett urfolk och i Stockholm nämns knappt ordet same, så för mig känns det som ett viktigt projekt att göra. I Norrbotten har vi en närmare relation till samer men det är tydligt att riksmedier inte har det.
Joel Marklunds arbetsschema är fulltecknat. I perioder, under stora mästerskap, jobbar han uppemot 20 timmar per dygn.
– Ingen dag är en andra lik, det är inga åtta-timmarsdagar utan det är hela tiden något nytt som händer, nya platser, nya människor. Eftersom jag är nyfiken så är det ett bra personlighetsdrag. Tack vare jobbet har jag vänner över hela världen.
För Joel Marklund är ”hemma” både Stockholm och New York.
– Jag känner mig hemma på båda ställena och med tanke på att jag reser så mycket så är hemma för mig där jag har mina vänner, snarare än platsen jag är på.