Tårarna letar sig nedför Ylvas kinder. Hon har berättat sin historia många gånger förr men minnena har inte slutat att smärta. Ylva är äldst av fyra syskon. För sjutton år sedan skulle syskonkedjan brytas för alltid.
Ylva hade jobbat natt och när hon kom hem stod sambon Magnus i dörren och väntade. Han hade väckts av beskedet att Ylvas lillebror var död. Tor var 21 år och hade ett nattarbete på Storheden, på väg hem från jobbet gjorde han en omkörning som kom att kosta honom livet. Motorcykeln hann aldrig väja för den mötande bussen.
– Vi fick bara se en del av honom när vi kom till bårhuset. Jag strök med handen över Tors ben och önskar att jag hade stannat hos honom längre.
Ylva och Magnus hade själva precis börjat övningsköra för att ta MC-kort, men efter den våren blev det inget mer.
Ylva beskriver en stor tomhetskänsla.
– Det här händer inte mig. Han var bara 21 och jag sörjer att jag aldrig fick lära känna min lillebror som vuxen.
Ylva, syskonen Björn och Åsa och deras föräldrar sörjde tillsammans, de blev ännu tajtare än förr och Ylva skrev av sig smärtan. Hon skrev och skrev och en av dikterna, om hur ont det gjorde, läste hon på broderns begravning.
– Mamma sa alltid att fyrklövern är bruten.
Av de fyra barnen fanns bara tre kvar och ingen hade väl kunnat tro att livet skulle vara så grymt att ännu ett syskon skulle ryckas ifrån dem.
Ylva beskriver Åsa som den som alltid fanns där för alla andra. Hon var Ylvas barns älskade moster, en basket-tjej med massor av kompisar. Hon var nyfiken och intresserad av det mesta och en riktig inspiratör. Liksom Ylva brann Åsa för andras hälsa och väl-mående och tillsammans hade systrarna massor av idéer och framtidsplaner.
– Hon var inte bara min syster. Hon var min bästa vän, min yogalärare och arbetskollega. Många frågar mig hur jag tagit mig igenom sorgen. Man tar sig aldrig igenom den, sorgen bär man med sig hela livet.
Ylva berättar om den där sektliknande gruppen som både hon och Åsa kom i kontakt med när de gick en kurs i personlig utveckling. Hur de drog öronen åt sig när de nya vännerna började ställa konstiga krav och hur de kritiserade Åsas val av utbildning, hennes sätt att leva. Åsa gick in i en depression och gjorde ett självmordsförsök.
– Hon ringde mig från sjukhuset. Jag kunde inte riktigt ta in att hon faktiskt försökt ta livet av sig men när jag åkte till henne beskrev hon hur allt bara var mörkt.
Åsa fick medicin och bodde periodvis hos Ylva som minns den dagen Åsa sa att hon nu kunde se ett knappnåls-huvud av ljus.
– Då vände det. Åsa återupptog sina studier, blev sambo med en kille och livet kändes hoppfullt igen.
Men efter några år kom mörkret tillbaka. Ylva och Åsa hade daglig telefonkontakt och Ylva åkte till sjukhuset med sin syster för att få medicin, det hade ju hjälpt förut.
– Åsa bodde hos oss igen, jag ville ha ögonen på henne. Efter några dagar skulle hon åka till sin sambo för att äta middag med honom men hon kom aldrig fram.
När Åsas sambo ringde för att fråga var Åsa tagit vägen fick Ylva en klump i magen. Hon ringde SOS Alarm. Hon berättade att Åsa var borta, sa vad hon hade för bil och att hon kan ha gjort illa sig själv.
– Den jag pratade med svarade väldigt konstigt och medan jag satt i en telefon så ringde det i den andra. Magnus svarade och sa sedan till mig ”Det är försent”!
Ylva bara skrek.
– Då bäddades mitt hjärta in i ett tjockt lager bomull för att det inte skulle gå sönder. Det var kroppens skyddsreaktion.
Åsa hade ställt sig framför ett tåg. Bilen stod kvar vid rälsen.
– Pappa var fast besluten om att hitta en sista hälsning från Åsa. Efter två dagar hittade han den i bilen, en ihopskrynklad papperslapp med hastigt nedskrivna ord. ”Jag älskar er. Förlåt mig.”
Domkyrkan var fullsatt när Åsa begravdes. Ylva hade stannat länge vid den öppna kistan några dagar tidigare men det var med nöd och näppe hon klarade av begravningen.
– Prästen satte sig bakom mig och höll sin hand på min rygg, jag var så ledsen och förstörd. Våra vänner försökte prata med mig på vägen ut ur kyrkan, men det gick inte.
Just vännerna, de gemensamma, kom att betyda mycket för Ylva. Tillsammans med Åsas bästa vän och hennes sambo läste Ylva en bok om sorgeterapi. Tillsammans bearbetade de sorgens olika faser.
Ylva har också haft god hjälp av samtals- och rosenterapi.
– Jag hade själv precis gått en utbildning till rosenterapeut, det är en terapi där man jobbar med instängda känslor, och lager för lager har jag jobbat mig igenom bomullen för att hitta mitt hjärta igen. Så länge det finns något att rivas upp så ska det rivas upp, det är sju år sedan Åsa lämnade oss men jag vet inte om tårarna någonsin kommer att ta slut.
Ylva berättar också om de andra känslorna. Ilskan och besvikelsen.
– Jag har varit jättearg på Åsa, känt att hon var en svikare. Hon visste hur jobbigt det var för oss när brorsan dog. Hon borde vetat bättre!
Tor och Åsa ligger begravda tillsammans och Ylva besöker syskonens grav då och då, men närheten till dem känner hon bäst i naturen, i familjens stuga och i skogen där hon och Åsa brukade plocka blåbär.
– Dagarna efter Åsas död promenerade jag upp i skogen och i slutet av varenda stig och krök lyste solen så fint genom trädens bladverk. Det kändes som ett tecken. Det finns ett ljus, det blir bra till slut.