Vi ska vara lite ärliga här. Å ena sidan har Mikael Wiehes progg blivit aningen mer sittvänlig med åren. Å den andra så brinner han fortfarande, definitivt och icke minst viktigt i det här sammanhanget. <br>Trots att jag inte hade den fysiska möjligheten att se de gamla proggarna i Hoola Bandoola Band medan de fortfarande hade lågan, kan jag ju fantisera om att det gick betydligt rivigare till när de höll konsert då ? än som är fallet i dag med solo-Wiehe. <br>Han sitter från låt ett. Han talar mer som min gamle konfirmandpräst än en svettig rockstjärna. Likaväl förstår jag varför både Ebeneser är smockfullt ? och varför han fortfarande orkar turnera, efter 25 (!) fullängdare och massor av hitlåtar. <br>Svaret är nog egentligen inte svårare än att han fortfarande har massor att säga oss, både med sitt nya material och med sina (fortfarande) skarpa kommentarer om vår samtid. För han vill mycket. <br>Under de knappa två timmar som han mässar i Luleås gamla baptistkyrka hinner han också med en del. Första samhällskommentaren går ut till några av de marknadskrigare som förkovrat sig. ?Det är andra tider nu Percy? ? sjunger Wiehe och hinner släta av både Percy Barnevik, och Lars Ramqvist och några till (som jag inte hann uppfatta) på några få minuter i Svin som i svindlare. <br>Så fortsätter det. Förutom att Wiehe med kärlek nuddar det givna ämnet Björn Afzelius ? vännen och vapendragaren som dog i lungcancer i slutet av nittiotalet, så spills det galla över Guantanamobasen på Kuba. Danskar. Jyllands-Posten. Danskar igen. Och så Thomas Bodström, socialdemokraten som gått och blivit den justitieminister som lyckats skapa flest nya lagar (av alla ministrar någonsin) som ska göra det enklare att övervaka folket (oss). Den sistnämnde tilldelas fingertoppskänsligt den snart 30 år gamla Vem i hela världen kan man lita på. <br>Varje lång berättelse avlöses med en låt. Att oftast låten är kortare än berättelsen gör liksom ingenting, Wiehe bevisar att så länge en artist tror på det han eller hon säger, så tenderar det alltid att räcka längre än den senaste hitlåten. <br>Mikael Wiehe är på väldigt gott humör. Allt medan han fortsätter sitt verbala korståg över världens orättvisor och sparkar ett par gånger mot Bush-administrationen, är det också tydligt att han vandrat en bit musikaliskt sedan den senaste storhetstiden. <br>Wiehes nya material är mer bluesigt och grass-svängigt än visvackert. Jag som har haft förmånen att i förhand lyssna till den alldeles färska platta han snickrat ihop med Totta Näslund, där de översätter Dylan ? vet också på förhand att det klär honom. <br>Det enda som inte gör torsdagskvällens konsert till ett toppenbetyg är tempot. Wiehe envisas med att spela ut alla låtar till sitt slut, improvisera sparsamt och överraska aningen lite. Men. Såväl hans nya låtmaterial som mellansnacket gör en hel del nytta i magtrakten. Fortfarande. <br>
