Warg ger sig aldrig!

- Jag har alltid varit positiv, haft mitt goda humör och varit glad efter morsan. Och det är mycket tack vare det som jag hänger med fortfarande, säger Bert-Åke Warg där han sitter, tillsammans med ackompanjerande sonen Pontus, på Krokodil i Piteå där han alldeles nyss har genomfört en dryg timmes skrattframkallande underhållning och historieberättande inför en lika glad publik. Nästa gång, den 27 april, fyller han 78 år; han som kanske är allra mest känd för sin roll som den tryggt stabile maskinisten Gustav i TV-serien Rederiet (de spenderade tio år tillsammans) men som har varit febrilt aktiv inom i stort sett alla delar av show business sedan 1953. Eller om vi ska vara riktigt korrekta - sedan 1945, då han bara var 13 år. Då vann han en talangtävling som anordnades av Västerbottens Folkblad genom att sjunga 14 år tror jag visst att jag var (fast ... det var han ju som sagt var inte) och fick åka ner till Stockholm, från sin västerbottniska födelseort Hörnefors. Därefter var det i princip kört för unge Warg (som på den tiden hette Lundström) för något annat livsval än sång & teater. 1952 enrollerades han på Calle Flygares teaterskola och sedan dess har han haft otaliga roller inom teater, film, TV, radio, opera, operett, musicaler, röstdubbning till tecknade filmer och åtskilligt annat. När Bert-Åke Warg konstaterar att "det var mycket roligare förr!" så vet han vad han talar om och det är med tung auktoritet som han uttalar sig. Han har jobbat med majoriteten av svensk skådespelaradel, som Åke Söderblom, Egon Larsson, Edvin Adolphson, Tollie Zellman, Douglas Håge, Julia Caesar och åtskilligt MÅNGA flera. Och han har berättarvänliga anekdoter på lager om de allra flesta av dem. - Fast om Tollie Zellman törs jag inte säga något. Den tanten var barnförbjudet skabrös även högt upp i åren. - Stig Järrel och Roffe Bengtsson. Bägge två från Malmberget, ursprungligen. Goda vänner och fantastiska skådespelare. Den senare tillhörde ju i lite väl hög grad sällskapet "oljans vänner". Han fick sin första gulsot när han var 17 år. Dog dessvärre alldeles för tidigt. - Och jäklar vad de här grabbarna, och Lasse Berghagen, spelade poker i logerna på Vasateatern! Bert-Åke Warg filmdebuterade i början av 1950-talet i en lättglömd 91:an Karlsson-film (med Gus Dahlström och Holger Höglund) och har sedan varit med i sådant som Sverige åt svenskarna (ett ihållande historiskt fiasko i regi av Per Oscarsson och med halva Skådespelarförbundet i rolllistan), en trio filmer av Janne Halldoff; Bröllopsfesten, Firmafesten och Stenansiktet ("vissa av dem blev braksuccéer men en del scener försvann lite mystiskt från dem också; Halldoff tyckte väl att det var roligare att sitta på Kvarnen och dricka bärs än att sitta vid klippbordet"), någon halvskum porrfilm från 1970-talet ("jo, man har fått skämmas många gånger, men man hade ju tre ungar att försörja också") som Eva - den utstötta och Som hon bäddar får han ligga ("den förstnämnda var en ung Stellan Skarsgård med i och han var riktigt bra!"). I musicalen Phantom of the Opera spelade han i sex år och fick stort beröm av producenten Harold Prince som åkte runt i världen och kontrollerade de olika uppsättningarna av Andrew Lloyd Webbers musical. - Fantastiskt nog kom han raka vägen fram till mig och förklarade att just jag motsvarade precis den bild han hade haft inom sig av min roll. - Men det bästa betyg jag någonsin har fått var av en blind man, som en gång berättade för mig att min röst var det bästa han visste. Då blev jag rörd på allvar. Tillsammans med sonen Pontus har Bert-Åke Warg de senaste veckorna kuskat omkring på ett flertal mindre orter och glatt en tacksam publik, med sin fortfarande starkt fylliga sångröst, sina småfräcka vitsar och sina godmodiga anekdoter. Det fungerade fint även i Piteå. Jag undrar om han inte har funderat på att skriva memoarer och han säger att han visst har blivit tillfrågad men att han tvekar ... Jag försöker övertyga honom om motsatsen och kanske börjar han vackla något, när jag enträget påpekar att annars riskerar ju alla goda berättelser som han har lagrade att bara försvinna. - Det känns vemodigt och trist när alla gamla kompisar börjar försvinna, säger Bert-Åke Warg slutligen och ser sig begrundande omkring. - Senast var det ju Uffe Larsson. Jag har ju haft problem med både pumpen och med ett bråck som var riktigt allvarligt. Men nu känns allting bra och jag ser framåt och har mitt goda humör. Annars skulle det ju ha gått åt helvete! Som sagt var: det är gott att träffa en veteran som Bert-Åke Warg (med son!), som har varit runt kvarteret några gånger och vet hur det känns. På både gott och ont. Fint att det fortfarande finns någon sådan
kämpe
kvar!

Warg ger sig aldrig!

Skådespelaren Bert-Åke Warg är av det segt motspänstiga virket och absolut inte den som gnäller i onödan heller.