Virrigt men tomtekul
Christer Sjögren, Pernilla Wahlgren, Thomas Di Leva, Nordman, Charlotte Perrelli, Markoolio, Brolle Jr, Roger Pontare, med flera
Arcushallen, Lördag 18/11-06
Speciellt mycket jul är det ju i alla fall inte över den. Inte så det stör, om man säger så. På sin höjd enstaka utbrott (inkluderande Markoolio i en stjärngossestrut läsande om att "endast tomten är vaken" och sedan ledande en skrålig allsång om att "Staffan var en stalledräng").
Den förekommande julmusiken ber nästan om ursäkt för sin egen existens. I stället koncenteras det på diverse märkliga hit-medleys, riktigt gamla greatest hits och en envis ambition om att försöka vara så riktigt mycket Las Vegas-glittrande som bara möjligt är.
Och fullt så här många extremt lättklädda dansande tjejer har jag faktiskt inte sett, sedan jag var på ett strikt jobbmässigt tjänstebesök på Erotik-mässan i Sunderbyn i våras.
Här var det helt enkelt läge att förvänta sig vad som helst. Och hade man bara inga som helst uttalade förväntningar, så uppfylleds de också. Med råge.
Omkring 4.000 personer hade betalat mellan 495 kronor och 987 kronor för att få vara med om detta. En äldre iakttagare ryckte mig i armen och tyckte att "det var ju ett jävla liv här!" och när några raketer plötsligt avlossades från scenen så konstaterade han lakoniskt "nu flög visst hela helvetet i luften också".
överraskningarna hörde i alla fall när Thomas Di Leva kom in i sin sedvanliga kaftan och tog sig för att sjunga Abbas The Winner Takes It All. Och när han sedan i spetsen för hela det övriga gänget erövrade John Lennons Happy X-mas (War Is Over).
Markoolio sjöng INTE O, helga natt. Det hade annars varit en upplevelse om han faktiskt hade gjort det.
Men Pernilla Wahlgren sjöng Piccadilly Cirkus (Yes! Det gjorde hon! Och det hade man ju inte trott att hon skulle göra igen!). Roger Pontare sjöng en av sina svulstiga schlager-melodier om krigare och vindar och all möjlig annan rekvisita. Christer Sjögren kunde inte låta bli Elvis-låtarna den här kvällen heller och levererade stelopererade och värkbrutna versioner av King Creole och Burnin?Love.
Och så ansågs det som nödvändigt att "SPELA EN CREEDENCE FÖR HELVETE!" (det blev Proud Mary), Nordman filade förtvivlat på i Vandraren och Håkan Hemlin virvlade omkring i sitt eget universum samt Charelotte Perrelli sjöng temat ur Flashdance.
höll det på. Spretande åt så många olika håll som möjligt. Men understundom rätt underhållande också. Och det är aldrig fel att drabbas av Shake A Tail Feather av Mitch Ryder. Denna gången understödd av Pernilla Wahlgren.
OK visst: det strösslades in en del jul-låtar också. Perrelli i All I Want For Christmas Is You, Pontare i Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow, Brolle Jr i White Christmas och Sjögren i Blue Christmas, Hemlin i Winter Wonderland och större dlen av styrkan gemensamt i Santa Claus i Coming To Town.
Det var mycket av viftande armar och nävar i luften, med vidhängande ölglas- eller flaskor i dem. Det var ju fest för fan och SPELA EN CREEDENCE TILL!
bara var cirka 35 dagar kvar till julafton så ryckte en man med en klart desillusionerad blick i sina ögon mig i rockärmen och undrade med rösten bräddfylld av melankolisk desperation:
- Hörru, säg mig en sak: VAR FAN ÄR MUGGEN? !
Den som man nästan kunde missta för Tomten under kvällen var den väldige Roger Pontare.
Förresten: God Jul eller något åt det hållet.
Den här julgalan var så julgransbarrande virrig att den nästan blev jultomte ho-ho-hoande skojig.
Vilket inte vill säga lite.
Så jobbar vi med nyheter