Häromdagen kom det, av ingen särskild anledning alls, för mig att jag nog har besökt byn Klöverträsk vid åtminstone ett tjugotal differerande tillfällen. Det har mestadels handlat om revypremiärer, men en gång handlade det också om att bevaka en villabrand.
Men jag har ändå aldrig sett Klöverträsk i dagsljus. Ständigt enbart i gatubelysningens och de flämtande marschallernas (vid entrén till Hembygdsgården där revyn alltid spelas) sken.
Nåja, detta om detta. En himmelens massa revyer i Klöverträsk har jag i alla fall sett. Oftast av mycket jämngod - och vid några tillfällen också av alarmerande explosiv - hög kvalitet.
Årets upplaga kan gott och väl sägas kvalificera sig som kvalitativt över genomsnittet. Somliga revypersonligheter med det i sammanhanget nog så aktade efternamnet Thelin har valt att sluta/eller hoppa över årets revy, men tillräckligt många Thelinare finns ändå kvar; det väldigt pålitliga guttaperka-ansiktet Harry Thelin, den kreativa Anitha Thelin (som skrivit ihop hela den sammanhängande första akten själv) och så Björn Thelin, som regisserat.
Andra akten består, med några få undantag, av utsocknes material. Men: glädjande nog inte av det repetitiva och utslitna slaget, utan i stället klart vinnande och mestadels väldigt vitalt.
Några nya personer har infogats i helheten och av dem vill jag främst nämna den exceptionellt duktiga sångerskan Hilma Vikström, som förgyller den första akten (som handlar mycket om kvinnor och jakt, i olika dimensioner) med den gamla fina klassikern Man får aldrig en karl med gevär, ur Irving Berlins musical Annie get your gun, och även i andra akten fortsätter att demonstrera sin vokalt höga klass; exempelvis med Ronny Erikssons Jämna plågor.
Ett oändligt kvalificerat och kvalitativt extraordinärt nummer är Christer Widtfeldts Effektören, där Anna Påhlson är helt prickfri som en svårt stressad men enormt offervillig och eruptivt kreativ skapare av diverse ljud till en radioteateruppsättning. Revyns allra mest halsbrytande och kongeniala nummer.
Anne-Lie Eriksson har en övertygande komisk talang, som hon distribuerar fritt vare sig hon agerar frikostig Baby Doll som nedläggare av älgar ("jag bara sköt den!") eller som stafettläkare eller valfri annan uppgift. En helt enkelt självlysande fysisk komiker.
Veteranen Roland Christoffersson, som gärna förekommer i långkalsonger, gör sällan några fel och inte den här gången heller.
Den med ett fridfullt fullmåneansikte försedde Mats Ågren har ransonerat sig rätt hårt den här gången men när väl stiger in på scenen blir det fest.
Anitha Thelin och Ingela Johansson limmar vant ihop de scener där de är med och bidrar fullödigt till den hjärtliga helheten.
Några av sketcherna hade med fördel kunnat strykas, andra av dem hade tjänat på att trimmas och snärtas till en smula, men ändå är jag här för att meddela att under den övervägande majoriteten av speltiden är Nu laddar vi om! ett verkligt nöje att ta del av.
Som en riktigt roande revy onekligen också ska vara.