Den 12 kilometer långa grusvägen skulle egentligen blivit betydligt längre. Den började byggas 1935 och tanken var att bygga vägen ända fram till Treriksröset. Men när den ansvarige vägdirektören dog 1937 avstannade hela projektet. Man hade då kommit fram till byn Maunu vid Könkämä älv – landsgränsen mot Finland.
Det är den historien Gustav Närvä, 53, fått höra under sin uppväxt. Han har bott i byn i hela sitt liv och är i dag en av fem bofasta. På familjegården som ligger vackert beläget i slutet av byn bor också sonen Elias, 14, och hustrun Anita. Dottern Julia har lämnat byn för gymnasiestudier i Kiruna.
Sveriges nordligaste allmänna väg har lockat många nyfikna turister genom åren. Gustav berättar att det tidigare kom tyskar med missvisande kartor till byn i hopp om att kunna köra över gräns-älven med hjälp av färjan som fanns här långt tillbaka. Kopplingen till Tyskland är de 200.000 tyska soldater som var stationerade i norra Finland under andra världskriget föra att strida i det som kom att kallas Slaget om Lappland.
– Turisterna irrade sig hit för att titta på tyskarnas försvarsställningar från kriget. Försvarslinjen gick härifrån ända bort till norska gränsen, säger Gustav och pekar mot bergstopparna på andra gränsälven.
Vägen hyvlas två gånger per år, vår och höst, och är som regel i riktigt bra skick.
– Vintertid brukar den också vara bra. Förra vintern hände det bara en gång att jag tvingades ringa efter hjälp. Jag tycker snöröjningen har blivit bättre de senaste åren, säger Gustav.
Två år efter att den planerade vägen till Norge avstannat byggdes vägen på finska sidan där Gustavs pappa och farfar var anställda. Bron i Karesuando som i dag används som gränsövergång öppnades 1980.
Könkämä älv som slingrar sig runt Maunu var den naturliga färdleden till byn innan vägen var färdigbyggd. På norra sidan är älven smal och vattnet strömt, längre ned breder älven ut sig och vattnet är lugnare. Proppen som ofta bildas under islossningen gör att byn delas.
Gustavs släkt som har bott i Maunu sedan 1500-talet har genom åren försörjt sig på jordbruk, renskötsel, jakt och fiske. Det har funnits mjölkkor, hästar och grisar på gården. För några år sedan hade familjen Närvä 40 fårtackor men nöjer sig i dag med renar och höns. Hustrun Anita jobbar inom äldreomsorgen och pendlar till Karesuando medan Gustav har eget företag där snöröjning med hjullastaren står för största inkomsten. Vinterhalvårets snöröjning räcker emellertid inte utan Gustav även ta andra jobb för att klara försörjningen. Till exempel byggjobb och fastighetsskötsel.
– Min inställning är att får jag bara betalt så kan jag jobba med vad som helst. Så måste man tänka om man ska bo här, säger han.
När Gustav gick i skolan var de 29 barn som åkte skolskjuts de 16 kilometerna till Karesuando. I dag är sonen Elias enda barnet i byn och den enda som åker skoltaxi. Men bara ett år till. När Elias börjar gymnasiet så kommer han att följa sin storasysters fotspår och flytta till Kiruna.
Av de 29 barn som fanns i byn när Gustav växte upp så är de två som har stannat. Alla andra har flyttat. Gustav påpekar skämtsamt att det syns tydligt vilka som trivdes bäst i byn under uppväxten.
– Jag har då alltid trivts i Maunu. Det är fint att bo här, säger han.
Vilka är nackdelarna?
– Att det inte finns jobb och att ungdomarna måste flytta. Hade det funnits fler jobb i byarna så hade vi varit fler här. Men om det blir sämre tider och om exempelvis LKAB börjar sparka folk. Då kommer folk att flytta tillbaka, så har det sett ut i alla tider.