Planerna på ett kollektivhus i Luleå växte fram på 1980-talet i kollektivhusföreningen. Bland annat fanns ett hyreshus på Porsön med i diskussionen, men till sist blev det ett nybygge på Bergviken. Bostadsrättsföreningen Vialens hus stod klar 1988, det byggdes med ett stort gemensamt kök och en matsal i bottenvåningen.
Margareta Pohjanen, 71, och Olle Ljungros, 70, leker i matsalen med barnbarnen, Lo, 5, och Mio, 2, som är på besök från Stockholm. Matsalen var husets hjärta under 1990-talet och de boende i huset hade matlag fyra dagar i veckan. Det var just en sådan middag som fick Olle och Margareta att välja kollektivhuset. Familjen, med dottern Kristina, hade just flyttat upp från Östersund och köpt radhus på Porsön.
– Vi blev inbjudna hit av en vän, Kaarin Kivimäki. Det var middag, det var så god stämning och mycket folk på middagen och då bestämde vi oss för att det var här vi ville bo, säger Olle.
När de flyttade in 1992 och hade huset funnits i fyra år. Dottern Kristina var då tolv år och det måste ha varit ett lyckat boende för henne. Hon bor nu i kollektivhus i Stockholm.
– Det är ju kul att Kristina har en så positiv syn på att bo kollektivt, säger Margareta.
I Vialen har alla familjer egna lägenheter och kollektivhuset skiljer sig därmed en hel del från de kollektiv i storfamilj som var populära på 1970-talet. Det var den kollektiva tanken som var avgörande för Olles och Margaretas beslut att flytta till Vialen. Nya bostadsrättsägare fick träffa styrelsen för att få godkänt. Som en anställningsintervju, säger Olle.
– Arbetsgemenskapen i vardagen var det viktigaste och grunden i det var att vi lagade mat tillsammans.
Måndag tisdag, torsdag och fredag, var det matlag. Alla i huset som var tolv år och äldre var med och lagade maten och det blev ungefär varannan vecka. En matgrupp bestämde matsedel och vilka som skulle laga maten.
– På fredagar var det efterrätt, det var inte helt oviktigt. Det var praktiskt att kunna sätta sig vid dukat bord. Det var den gång man lagade fick man börja klockan 16, men en gång varannan vecka var inte så ofta, säger Margareta.
– Alla som ville fick bjuda in gäster till middagen och det var det många som gjorde. På fredagarna kunde vi var 40 personer och ibland fler, säger Olle.
I källaren finns ett rum som tidigare användes av tonåringarna, de kunde vara för sig själv, men inte hemma utan hemnära.
Men allt var inte alltid frid och fröjd. Husmötena kom tätt ibland när de var oense om hur saker och ting skulle vara i huset.
– Om man har en sådan här gemenskap så blir det också konflikter, det är oundvikligt. Det har aldrig varit så lugnt som det är nu, det är mycket mindre konflikter, men det är inte heller lika mycket gemenskap, säger Margareta.
Den familj som senast flyttat in är Heli Villanen, 35, och Krister Hertting, 42, med barnen Benjamin, 1,8, Mette, 8, Lina, 9 och Jacob, 12. De gjorde den för en barnfamilj lite ovanliga resan från villa till lägenhet. Anledningen var att de ville frigöra tid.
– Vi köpte ett hus och renoverade. Vår lista var jättelång med saker som skulle göras. Nu har vi istället en lista med roliga att-göra-saker, som vilket badhus vi ska välja. Vi ville prioritera barnen, och så har det blivit. Vi är nöjda med beslutet och det har verkligen gett mer tid till barnen, säger Heli.
De flyttade in på samma våningsplan som Olle och Margareta och samma vecka fick den tredje lägenheten på våningen också nya ägare. Olle och Margareta bjöd familjerna på lunch.
– Vi fick ett varmt välkomnande och det var jättetrevligt att få lära känna dem, säger Krister.
Det kollektivhus som familjen flyttade in i har inte många likheter med livet i huset förr. Numera är Vialen som vilken bostadsrättsförening som helst, men det finns skillnader. Heli och Krister tror att det stora gemensamma köket och matsalen har betydelse för sammanhållningen. Det har det också att det finns de som har varit med under kollektivets början.
– Det finns ju de som bott här länge, som Olle och Margareta, och tack vare att de finns som kulturbärare formar det huset och de kan föra själen vidare. Här är ingen anonym, men inte heller övervakad, säger Krister.
Det finns många barn i åldrarna mellan åtta år och tolv år i huset. Heli och Krister berättar att deras barn snabbt fick nya vänner i huset. De har redan haft barnkalas i matsalen och barnen har blivit bjudna på andras kalas. Matsalen har blivit deras träffpunkt.
– Det tog bara en vecka och nu leker de tillsammans. De kan vara i kuddrummet eller matsalen, så kommer de hit en stund eller till någon av kompisarna och så drar de vidare.
De ska också ha Helis disputationsfest i december i matsalen. Hon disputerar i pedagogik, lärande i hållbar utveckling.
Olle och Margareta trivs i Vialen och liknar det med att villaboende.
– Vi har en lägenhet med villastuk, med trädgård, bastu, altan och hur många grillar som helst.
Det som till sist fick husets kollektiva idé och grundtanke att krackelera var förändringen på bostadsmarknaden. Margareta säger att det hände när bostadspriserna steg.
– Då var det inte längre juridiskt hållbart att kollektivtanken skulle vara avgörande när styrelsen skulle godkänna nya medlemmar, säger Margareta.
Med tiden rann den arbetet med matlag ut i sanden. I slutet var det bara middag på fredagar. Husmöten har man fortfarande men inte lika ofta som då.
Trots att kollektivhuset Vialen inte skiljer sig så mycket från andra bostadsrättsföreningar tror Margareta och Olle att de har bättre kontakt med sina grannar än man har i ett vanligt flerfamiljshus.
– Det är inte riktigt som när tonåringarna inte gick hem när de varit ute och druckit utan ringde på hos någon annan och som de sov över hos, säger Margareta och skrattar.
Hon säger att det är viktigt att ha barn omkring sig.
– Det finns de som föredrar ett barnfritt hus, men det är inte ett alternativ för oss. Vi vill ha barn omkring oss. Barnen får många vuxna och vi vuxna får många barn.
Olle och Margareta har numera ett eget matlag med sina vänner. De handlar mat och lagar en trerätters middag en gång i månaden.
Fick de bestämma skulle de vilja att mer av det kollektiva återinfördes.
– Absolut, det vore roligt, men vi orkar inte ta tag i det själva, säger Margareta.
För Krister är det här med matlag långt borta, även om han inte är helt negativ. Heli tycker att det vore kul.
– Det är inte alls omöjligt, vi får väl se. Vi kanske kan ha gemensam frukost någon lördagsmorgon och känna oss för. Sedan har de större barnen idéer om att baka tillsammans. Mette föreslår att alla barnen som vill träffas där och bakar pepparkakshus tillsammans, säger Heli.
Så det kollektiva kanske får en ny vår vad det lider.