"Vi har inte gjort någonting själva"

Vi skäms. Klockan är nio på morgonen och författaren som är läskigt upptagen med intervjuer, bokprat, föreläsningar och gud vet allt har fått dra fram dammsugaren. För exakt ett dygn sedan nåddes hon av ett mail från Hemmavid. Skulle hon möjligtvis ha en liten lucka i sitt schema de närmaste dagarna och ännu mer möjligtvis en jättestor lust att bjuda in tidningen till sin villa i Mariefred? Ja, hör och häpna, det hade hon. Charmigt villakvarter Tåget rullar ut från Stockholm och 37 minuter senare stannar det i Läggesta. På stationen står Åsa i röd wrap-klänning och pratar i mobiltelefonen. Den ringer konstant. Vi packar in oss i bilen och kör genom ett lummigt, pittoreskt och fortfarande grönskande Mariefred. I ett charmigt villakvarter med gamla trähus och smala gator stannar vi upp utanför en villa med gul plåtfasad. - Det är en väldigt puttenuttig stad. Per släpade hit mig. Jag ville inte ens titta på huset först. När vi kom hit var häcken så hög att det inte gick att se in. Det var snår över hela tomten och det var otroligt muggigt, berättar Åsa som föddes i Uppsala men växte upp i Kiruna. Huset tilltalade henne varken utvändigt eller invändigt. Det var slitet och nedgånget men det låg i ett lugnt villakvarter nära stan. Det slutade med att de flyttade in. - Vi bodde här i ett halvår utan att göra någonting åt det. Under den tiden hann vi känna efter "vad behöver vi?". Efter ett halvår har man märkt vad som inte fungerar, säger Åsa. Ångrar inte arkitekthjälpen De tog hjälp av en arkitekt som ändrade planlösningen och tillät ljuset att komma in. - Arkitekten var väldigt lyhörd och förstod vad vi ville ha. Jag sade redan från början att jag inte tänker åka runt och titta på 100 olika kakel, ge mig två alternativ att välja mellan. Hon bara skrattade. Arkitekthjälpen har de inte ångrat en sekund. - Klart det kostar pengar. Men i det stora hela är arktitektkostnaden pytteliten, säger Åsa. - Vi har inte gjort någonting själva och det är skönt att kunna erkänna det om sig själv. Visst har jag tapetserat tidigare men jag tyckte att det var så långtråkigt, jag tycker helt enkelt inte att sådant är kul och så är jag inte bra på det. Då är det skönt att slippa. För 17 år sedan flyttade Åsa från Kiruna till Uppsala för juriststudier. Därefter gick flyttlasset söderut till Stockholm. Nästa flytt skulle gå västerut till Nyköping. - När vi bodde i Stockholm ville jag flytta till Falun. "Där väntar lyckan" tänkte jag (skratt). När jag sade det blev Per alldeles fyrkantig i ansiktet och frågade varför just Falun?" Varför inte Nyköping?". Så jag surfade ut på nätet och letade lediga juristjobb i Nyköping. Gröna vågen-period I Nyköping flyttade paret in i ett hus på landet. De skaffade får och höns och Åsa beskriver Nyköpingstiden som sin "gröna vågen-period". - Det var helt fantastiskt. Där hade vi svensk allmogestil som alla älskar. Huset hade kakelugnar i alla rum och gamla trägolv. Jag trodde att jag ville ha trasmattor på golven och en furusoffa med lock som fanns i min mormors hus. Alla som kom dit sade "åh vilka möjligheter!". Men vi är inga möjlighetsmänniskor. Jag kan inte ha 7.000 kvadratmeter tomt, säger Åsa. Åsa tyckte att huset var ofunktionellt och att det var omöjligt att hålla ordning. - Det var alltid så jävla stökigt. Skorna låg i en enda röra och det var ett ständigt kaos som inte gick att göra någonting åt. Ljus och rymd Därför visste hon precis hur det nya huset skulle vara. Åsas önskemål blev verklighet och det första som slår en när man kliver in genom dörren är hur otroligt ljus och rymlig hallen är. - Den är grymt stor, men jag tycker inte att det är slöseri med utrymme. En långvägg med garderober gömmer familjens kläder och skor. Dörrarna som är gjorda av frostat glas förstärker intrycket. Det ljusa går igenom i hela huset. Golven är ljusgrå, väggarna och taken vita. - Det känns som att grunden är enkel och lugn. Huset är lättstädat på något sätt, säger Åsa som strävar efter en personlig känsla i huset. - Jag vill att det ska kännas avslappnat och ombonat. Ungarnas teckningar ska hänga uppe. Jag vill inte ha ett hem som gör folk nervösa och obekväma, säger Åsa medan hon sveper omkring i huset och småfixar. Hon beskriver sin egen inredningsstil som "ganska blandad", vilket känns som en pricksäker beskrivning för en utomstående. I det stilrena köket står ett runt litet träbord målat i blank svart färg, med tillhörande stolar. På bordsskivan ligger en spetsduk med en glasskiva över. Ett renoverat loppisfynd för 300 kronor. - Spetsduken var nog dyrare än både färgen, bordet och stolarna tillsammans, skrattar Åsa. Kär ägodel är husets hjärta I matsalen kan tio gäster sitta på grå/svarta Fritz Hansen-stolar ur ICE-serien. På bordet ligger en vaxduk med Maija Isolas "Sarafan" mönster och i taket hänger en gigantisk Ingo Maurer-lampa. På andra sidan rummet står en kär ägodel, den bohemiska gamla soffan som alla inredningstidningar envisas med att fotografera. Den har blivit något av husets hjärta. - Det är egentligen en sunkig gammal Ikea-soffa som vi köpte när Stella var nyfödd. En gång i tiden var den beige... Nu har jag slängt på en massa plädar. Den är lite sommarstugeaktig mitt i allt det här prydliga, konstaterar Åsa. Mobiltelefonen som varit avstängd i någon timme slås på igen. Nu börjar det bli bråttom. Familjens aprikosa pudelvalp Trassel ska till frissan och det är snabba puckar som gäller. På väg ut till bilen går vi igenom Åsas nästa renoveringsprojekt - trädgården, fasaden och infarten. Men Åsa är inte orolig. Arkitekten som gjorde insidan fick förtroende även till utsidan.