Bordellen Eternellen är numera tillfälligtvis lokaliserad till Karlberg i Öjebyn, där det den närmaste tiden framförs en aktningsvärt rapp och skojfrisk version av Carin Mannheimers pjäs Rika barn leka bäst, som 1997 förvandlades till film i regi av henne själv och vars infernaliska intrig har en förmåga att ständigt vara lika aktuell.
I Karlberg-regissören Thomas Krantz pigga men varsamma omdirigering av stycket utbrister ensemblen inte sällan i sång och dans och det kunde särskilt behövas vid premiären i tisdags kväll, då det både regnade (dock inte i påträngande mängder under själva spelet) samt förekom armador med ständigt stickberedda myggor (som vi i publiken efter bästa förmåga dock beslutsamt applåderade ihjäl).
Regnet förorsakade dock en vådligt hal scen och vid flera tillfällen höll aktörerna och aktriserna på att råka ut för formliga vattenplaningar, när de kom rusande och nära nog av bara farten fortsatte ut i geografin. Men: samtliga höll sig ändå upprätta och förvaltade samt administrerade Mannheimers spetsigt luriga text på ett både energiskt och imponerande sätt.
Rika barn leka bäst handlar alltså, i extrem sammanfattning, om hur personalen på en bankfilial på ett förödmjukande sätt sägs upp (utom chefen som förflyttas till huvudkontoret, med en fallskärm på tolv miljoner i lämplig kavajficka) varefter filialen abrupt läggs ner.
Allt i vinstmaximeringens oheliga namn. Delar av personalen tar sig en danskväll på krogen och någon av dem får en snilleblixt när hon morgonen efter vaknar med kvällens kap intill sig: varför inte börja ta betalt för det man ändå tillhandahåller gratis?
Sagt, gjort samt initierat; med några andra av de till arbetsmarknadens förfogande omdisponerade förra arbetskamraterna. Och raskt är bordellen Eternellen etablerad och en pyramidal succé, med både bankdirektören och huvudkontors-hantlangarna som nyss stod för uppsägningarna, förekommande i kundklientelet (samt bankdirektörens svårt försmäktande hustru ivrigt anmälande sig till frivillig bordell-tjänstgöring).
Carin Mannheimers absoluta övertygelse är att världen är en bordell och att vi bara har att acceptera detta och bete oss därefter.
Karlbergsteaterns spelglada ensemble; såväl gamla bekanta som några nykomlingar, agerar påtagligt inspirerat och ror utan besvär eller pinsamma kalamiteter föreställningen i hamn och alldeles särskilt urskiljer sig då bland dem:
Annette Boström, som entusiastiskt erbjuder spanking via en ständigt beredd dammsugarslang; Erika Nilsson, som med ett oemotståndligt leende ständigt "ligger i" samt har tid för bokföringen också; Siw Öhman, som den med flexibel moral försedda receptionisten med ett aldrig sinande förråd av bitska kommentarer, levererade på oförfalskat "pitemål" och Sixten Renquist, som den försynte äldre gentlemannen Vilhelm (Per Oscarsson spelade honom i filmen) som lika gärna sitter och pratar en stund i soffan och med ålderns rätt ger faderullan i aktiviteterna.
Därmed inte alls sagt att de resterande på något vis missköter sig. För det gör de icke alls det! (och verkligen inte musikern Åke Olofsson vid pianot heller).
Så: boka absolut in ett besök på bordellen Eternellen den allra närmaste tiden. Karlbergs-ensemblen håller förvisso obesvärat stilen och förser ni er bara med tillräckliga mängder med myggmedel så kan ni koncentrera er bättre på att applådera också. Själv applåderade jag nog ihjäl ett ganska respektingivande antal myggor. Så. Det. Så.