På självaste konungens självaste namnsdag skakades det, inför en beslutsamt folkligt fullspikad största sal i Kulturhuset, liv i det 1970-talslik som hette Norrbottens Järn och som det, likt en gång Frankensteins monster, visade sig vara fullständigt gott liv i. Även om man numera fogat 2.0 till gruppnamnet.
På plats fanns en majoritet av grånade veteraner ("det skulle ha varit obligatoriskt med namnskylt i kväll", tyckte gruppmedlemmen Christer Engberg) från förr, som nu hade hängt ut sig på gemensam vädring.
Om man säger att nostalgifaktorn var skyskrapehög så överraskar man ingen alls. Sex förhållandevis välbevarade män och en definitivt välbevarad kvinna på scenen; eftersom undersökande journalistik numera inte värderas särskilt högt så hade jag inte tagit reda på hur många av gruppmedlemmarna som kvitterar ut folkpension, men ett par av dem gör det definitivt och detta gör även dem till veteraner och hjältar.
Norrbottens Järn (skit i de nytillkomna siffrorna, för fan!) håller helt enkelt stilen. Inga rollatorer i sikte. Inga hörapparater eller pacemakers heller. De klarar fortfarande av att balansera instrumenten och att sjunga någorlunda tydligt. De spred värme och sprättade liv i känslor som även de blev tillräckligt varma.
Det var, helt enkelt, ett par fina timmar som de bjöd på.
Ted Ström bakom pianot eller med gitarren, Maria Rosén med en stämma lika varm som de järnströmmar som förekom på de gamla svartvita bilderna från NJA som visades i fonden, Dick Ask elegant vispande bakom trummorna, Ulf B. "Flu" Jonsson med dragspelet i famnen och i sista numret även greppande el-basen och så de som inte var med då men som medverkade till att göra ljudbilden fylligt finare nu: Christer Engberg trakterande diverse stränginstrument, Tommy Skotte som Malmbergs-säkert omfamnade basen och från samma plats, Göran Gordon Eriksson, med fiolen i högsta hugg.
Folk fick sina ögonvrår fyllda med tårar till låtar som Du är inte ensam (reservation för att låttitlarna möjligen inte är helt korrekta; de presenterades mycket sällan från scenen och jag är inte helt kunnig på Järnets gamla repertoar) och då bröt vi gemensamt ihop.
Vi trakterades ju också med Den ökände soldaten, Maria Roséns isande fina Efter alla dessa år, Drömmarnas värld och givetvis även Konserverad gröt.
Norrbottens Järn var aldrig särskilt doktrinära på progg-tiden utan praktiserade något så ovanligt som satir och humor.
Och deras Brecht-Weill påminnande musik fungerar fint fortfarande.
Skaka liv i gamla Rekyl också och ordna en progg-kväll i Kulturhuset varje år.
Det kan knappast bli annat än succé.