Vi svenskar är verkligen mästare på att missbruka ord. Fina och oerhört betydelsefulla ord.
Ordet "vän" till exempel. Det måste ju vara ett av språkets allra vackraste och mest meningsfulla ord? Och vad gör vi med det? Jo, vi förgriper oss på det, våldtar det och förstör hela dess betydelse.
Vad är en vän? En Facebook-vän? Någon man lärt känna via internet och pratat mycket med på msn? Någon man festat med? Någon man aldrig träffat men skrivit hundratals brev till? Någon man kan hitta på roliga saker tillsammans med, men inte mycket mer än så? Någon man känner en djup samhörighet med, men som man egentligen inte känner så bra? Eller är det kanske någon man känner full tillit för, som man alltid kan anförtro sig åt och som finns där för en?
Faktum är att vi gör det väldigt enkelt för oss, för att slippa fundera så mycket. Så löjligt enkelt att vi helt resolut kallar ett överdrivet stort antal personer i vår närhet för våra vänner, för att slippa osäkerheten. Vi ljuger för oss själva och Facebook hjälper oss på traven. "Nej, men alla mina 318 vänner på Facebook är ju inte mina vänner!". Nähä, men varför heter det vänner då? Snälla Facebook, byt namn till "kontakter" i stället - det är ju precis vad det är.
När jag googlar på ordet vänner är den översta annonsen på listan "Nya vänner - hitta dina nya vänner här!". Suck. Nästa är "Vänner - Wikipedia", vilket i själva verket inte syftar på betydelsen av ordet vänner, utan på den amerikanska tv-serien Vänner. Hallå, hur missvisande är inte det? Det går inte att komma ifrån att en vän inte alls är samma sak i dag som det var för tjugo år sedan, både rent språkligt och rent tanke-/känslomässigt. Ordet kommer bara att fortsätta brytas ned i flisor tills ingen längre vet vad en sann vän är. Tragiskt och väldigt, väldigt synd.
Nej, vet ni vad. Riktiga vänner växer inte på träd och finns inte i 318 exemplar för alla.