Vandring bland minnen
Efter fem år i Akademien har han nu blivit varm i kläderna och nästa bokprojekt handlar om snö.
För Kuriren berättar han om sitt förhållande till krig, Akademien och filmmanuset om Kirunasvenskar på flykt.
Jag upptäcker honom vid den stora containern som står framför skolan. Han tittar nyfiket ner på innehållet och tror sig med stor säkerhet känna den person som ristat in sitt namn på ett gammalt bord.
Peter Englund berättar att han vid besöken i Boden har lätt för att drabbas av medelålders melankoli och en insikt om att han förändrats mycket.
- Som historiker så blir man yrkesmässigt fallen för minnen. Det är lätt att man förvandlas till forskare i sitt eget liv, och det kan vara farligt att leva i det förflutna och flytta energin bakåt, säger han.
Vi befinner oss vid Tallboskolan, tidigare gymnasieskola, och det var här Peter Englund bestämde sig för att läsa vidare. Efter lumpen vid artilleriet hamnade han i Uppsala och började studera historia och teoretisk filosofi vid universitetet.
1988 kom den rosade debutboken Poltava, startskottet på författarskapet.
Mellan 1975 till 1978 gick Peter Englund humanistiskt linje vid Tallboskolan och han har fortfarande kontakt med sina polare från den tiden.
- Vi träffas två gånger per år på herrmiddag. Det har vi gjort nu i 28 år.
Är dessa middagar lika heliga som akademiens torsdagsmöten?
- Njae, men jag anstränger mig verkligen för att kunna delta på herrmiddagarna, skrattar Peter Englund.
Han betecknar gymnasietiden som en fantastisk tid där han hade rättigheter som en vuxen men skyldigheter som ett barn.
- Man är inte samma människa när man går ut gymnasiet. Det är en tid då sinnet hinner ikapp kroppen och det var en oerhört viktig tid för mig. Det var då som jag bestämde mig för att läsa vidare, säger han och tittar på sin gamla skola.
Nu är han historiker, författare, professor och ibland reporter i något krig. Dessutom: ett livslångt åtagande i Svenska Akademien sedan maj 2002.
Men det finns en alternativ livshistoria. I den hade Peter fortsatt inom det militära och likt många av sina kompisar blivit officer och förmodligen stannat kvar i Boden.
Men arbetargrabben från Fagernäs tog klivet in i den akademiska världen och sedermera Börshuset.
- Man får skilja på fest och vardag i Akademien. Jag kom till det första sammanträdet i t-shirt och då blev jag på ett mycket vänligt sätt tillrättavisad, säger Peter Englund och skrattar.
Han berättar att festligare och mer ceremoniella tillfällen förstärker känslan av att kliva in i en roll och att ceremonierna blir ett skådespel.
Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustav III och stadgarna lever vidare. Akademien står fri från staten och marknadskrafter.
- Vi är Sveriges sista anarkistiska sammanslutning
Han har nu funnit sig tillrätta i Akademien och tycker arbetet ger mer energi än det tar.
Peter Englund är en av de få som bestämmer vem som ska få Nobelpriset i litteratur. I maj fick han och de övriga i Akademien en lista med fem kandidater till Nobelpriset. Sommaren ägnar han åt att läsa igenom böcker som de fem författarna skrivit.
Själv har han nyligen skrivit klart handlingen till ett filmmanus om tre Kirunasvenskar som rymmer från ett läger i Gulag. Dialogen är kvar att skriva. Poängen i filmen är inte Kirunasvenskarnas historia och öde utan om de tre personernas flykt.
- Det är situationen de befinner sig i som är poängen. De åkte till något de trodde på och sedan blir de grymt besvikna och försöker fly.
Om det blir en film av manuset återstår att se.
- Det är en otroligt lynnig bransch. Man vet aldrig om något blir av.
Peter Englund, som i våras fyllde 50 år, är nu inne i en sökande fas, på jakt efter nästa stora projekt. Med åren får han allt fler byggklossar att arbeta med och antalet idéer blir bara fler och fler.
Han är nu i färd med att skriva en kulturhistorisk bok om snö.
- Men jag vet inte om projektet går vägen.
Förra årets nobelpristagare i litteratur Orhan Pamuk, som bland annat skrivit boken Snö, gav Peter Englund en knuff i ryggen att fortsätta skriva på sin idé.
- Orhan Pamuk är uppvuxen i en civilisation som känner snö enbart som ett undantagsfenomen. Jag pratade med Orhan Pamuk om snö som en förutsättning, som gör saker möjligt.
Varför skriva om snö?
- Är man uppvuxen i en del av världen där snön är ett givet inslag i livet så tror jag man får en annan relation till snö än huvuddelen av jordens befolkning där snö är ett undantagsfenomen.
Nyligen har Peter Englund skrivit en mindre bok, Spegelscener, om sina personliga erfarenheter från fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och Irak 2005.
Krig har präglat hans liv, från djupdykningar i1600-talet med 30-åriga kriget till rundvandringar på slagfält från första världskriget via forna Jugoslavien och fram till Irak.
- När jag åkte till Kroatien 1991 hade jag skrivit Poltava och börjat skriva på den stora boken om 1600-talet, Ofredsår och det kändes absurt att bara undersöka de här fenomenen i det förgångna när det pågick i min egen tid. Det kändes som att vara en sexrådgivare som inte haft sex. Det har varit givande för mig som historiker att befinna sig mitt i sådana här händelser. Det hjälper mig att förstå hur det fungerade för 300 år sedan, men det finns också något djupt personligt motiv som är mer grumligt. Kanske har jag präglats av att växa upp i en militärstad?
Han konstaterar nästan lite skamset att det är en omtumlande, men samtidigt positiv upplevelse att befinna sig i ett krig.
- Samtidigt är det en falsk upplevelse. Man har möjlighet att närma sig det farliga, kryper närmare hettan, men när det blir nog farligt kan man dra sig undan. I de krig som jag skrivit om händer saker som formar vår samtid och då är det en plikt att vara där.
Så jobbar vi med nyheter