Välkommen till ett hem i ständig förändring

Vi dricker kaffe ur Kaj Franckporslin vid Aaltobordet som placerats vid vardagsrummets fönster som har en fantastisk utsikt åt två håll. Trots att det är en dimmig, gråmulen dag kan vi skymta Mälaren, havet, Slussen och Södermalm. På fönsterbrädorna står växter som Tomas knyckt över hela världen, han nämner särskilt sin farmors julkaktusar som blommar i rosa och rött, tant Elsas ödesträd och Ritva Aidanpääs (städerska på Sverigefinska folkhögskolan) bladkaktus. När Tomas Harila Carlgren ska berätta om sin uppväxt i Haparanda, minnen från hembygden och skoltiden, minns han inte så mycket. Kanske har det varit skonsammast att glömma. T omas återkommer ofta till utanförskapet. Att han var ett mycket ensamt barn, att han inte fick något stöd för sitt intresse för konst och att homosexualitet var ett begrepp som inte existerade. Värdefulla kontakter - Min relation till Tornedalen är komplicerad och jag förvånas fortfarande över att jag inte begick självmord. Jag har försökt beskriva min relation till Tornedalen i essän Utanför Vittula i antologin Här har du mitt liv som finns på Arbetets museum och Haparanda stadsbibliotek, säger Tomas. I antologin berättar han om mobbingen, om skällsorden och hur han i gymnasiet valde att byta från svensk till finsk skola. Han berättar om moståndet till hans val av studier, hur föräldrarna ville att han skulle bli advokat eller ekonom. I Torneå fick han äntligen uppmuntran och stöd för sitt konstintresse. Här knöts kontakter som kom att bli värdefulla för honom och härifrån gick han vidare till bland annat en konstutbildning i finska Karleby, Konstfack i Stockholm, Konstindustriella högskolan i Helsingfors och Slade School of Fine Art i London. Muséer och disco Redan som tonårsgrabb i Haparanda påbörjade Tomas dock sina egna konststudier. I 17-årsåldern reste han ensam till London för att studera muséerna i staden. - Jag hade ett strikt schema där jag på dagtid betade av muséerna och om kvällarna gick på disco, säger Tomas och nämner särskilt Victoria and Albertmuseum som en stor inspirationskälla. Han berättar hur han girigt sög i sig allt han såg och ungefär samtidigt också började samla på nordisk form. - När jag såg Reidar Särestöniemis bostad/atelje ritad av paret Pietilä, och Tapio Wirkkalas egenritade sommarhus utanför Rovaniemi, förstod jag vad Armi Ratia (Marimekkos grundare) menade när hon sa "Först kommer skönhet, sen kommer ingenting, ingenting och ingenting. Och sen först kommer någonting annat." Tomas och maken Andreas hem är följaktligen fullt av sköna saker och möbler. Alvar Aalto syns i bord, stolar och pallar. Paret har flera olika Aalto-bord som fungerar med varandra i olika kombinationer. En hel del bord står vanligen nedpackade och kommer fram när det blir storkalas. - Aaltobord är lätta att göra platta. Vi har bord från olika tider. Jag är särskilt förtjust i vårt numera mycket slitna bord från andra världskriget. Det är tillverkat med minsta möjliga material - det var ju brist på nästan allt på den tiden. Soffan åkte ut Viola Gråstens vackra rya i gråtoner är som en jättetavla i parets sovrum, textiltryck från 10-gruppen och Marimekko samsas om plats på väggarna med Tomas egna textilier. I den rymliga hallen har ett par Yngve Ekströmstolar nyligen tagit över efter den soffa som Tomas gjorde sig av med. - Vi har inga soffor alls. Jag tycker de är så passiviserande. Stolar är lättare att flytta och jag möblerar ofta om. Tomas avslöjar att Andreas knorrade lite när sofforna åkte ut men annars lyssnar han alltid på makens åsikter. Andreas är nämligen också intresserad av form. När det kommer till genomförandet är det Tomas som är den handlingskraftige. Han visar oss det nyligen ommålade köket. Här var allt blanksvart tills för några veckor sedan. Nu lyser väggarna varmgula och köksluckorna har blivit vita igen. Typisk 1960-talskaraktär På hallens vägghyllor har Tomas och Andreas samlat minnessaker med särskild betydelse för dem. Här finns dekorationen från parets bröllopstårta liksom tavlan som Andreas föräldrar gav dem i förlovningspresent. Ett vackert foto på Tomas från hans tid som fotomodell står här, och en rad gamla syltburkar som enligt Tomas är de allra bästa tulpanvaserna. Burkarna används dessutom, tack vare sina fina proportioner, som mått när Tomas skissar på ny glaskonst. Tomas och Andreas är måna om att bevara lägenhetens typiska 1960-talskaraktär. När andra slagit ut väggar och tagit bort fönsterdörrar värnar makarna om det som finns kvar av ursprunget. Som när badrummet skulle renoveras, hantverkarna ville slänga det gamla kaklet och sätta upp nytt. Men när underarbetet var gjort tog Tomas över: - Jag putsade varje enskild kakelplatta för sig och kaklade sedan om badrummet med de återanvända plattorna. De kommer från Uppsala Ekeby som inte längre finns. Jag gillar den celadongröna färgen. 
Gott om plats Femrummaren rymmer förutom vardagsrum och sovrum också gästrum och varsitt arbetsrum åt Andreas och Tomas. I takt med att barnen flugit ut har paret fått mer svängrum. I Tomas arbetsrum står Le Corbusiers trädgårdsstolar som är på väg till parets sommarhus vid Ångermanälven. Där samlas och umgås hela släkten på Andreas sida vid ledigheter och somrar. Till Haparanda återvänder Tomas en gång om året då han håller i en workshop för konstlinjen vid Sverigefinska folkhögskolan. När jag frågar om Tomas i dag känner sig som tornedaling, svensk eller finsk svarar han att han är tornedling, finsk, svensk, finskspråkig, svenskspråkig och bög samtidigt. Alltid. Och återkommer till sin komplicerade relation till barndomstrakterna: - För mig är Tornedalen som i Pentti Saarikoskis dikt, "Jag förlåter dem icke ty väl veta de vad de göra. De ville att jag skulle skriva vackra sånger om vinden, om fågeln och trädet, sånger de sedan skulle läsa till sin själs väderkvickelse, för att glömma vad de gjort på dagen: förgiftat vinden, dödat fågeln och trädet." Ord på vägen Det är tydligt att konsten i alla dess former betytt och betyder mycket för Tomas. Författaren, aktivisten och föreläsaren Helen Keller är en annan av hans stora förebilder i livet. Hon var både döv och blind men övervann alla hinder som för normalt lottade människor verkar oöverstigliga. - Genom hela mitt liv har hag burit med mig Helen Kellers ord "Man ska aldrig gå med på att krypa när man känner lusten att flyga". Och visst har Haparandapojken som aldrig uppmuntrades att utveckla sina konstnärliga sidor flugit! Tomas Harila Carlgrens formgivning har bland annat belönats med "Utmärkt svensk form" fyra gånger hittills. Fotnot: Läs mer om Tomas antologi med berättelsen om hans uppväxt och liv som Haparandapojke, bög och konstnär på: www.kuriren.nu. Antologin finns också att beställa hos www.frittfram.se.