Väldisciplinerad musikalkväll

Den synnerligen väl disciplinerade kören Arctic Voices avslutade sin söndagskvällskonsert inom musikalgenren på Ebeneser (i princip fullbesatt) med att framföra den minst sagt välkända Vår bästa tid är nu, ur La Cage aux Folles. Och det var den ju. Deras bästa tid, alltså. Nu (eller betraktat från dagens perspektiv: då. I går kväll). Så det var ju helt rätt att avsluta med den sången. Fast annars hade det också passat alldeles utmärkt att markera final med Ann-Christin Sandströms smärtsamt vackra Eva Cassidy-version av Somewhere over the Rainbow, ur Trollkarlen från Oz (man tänkte inte ens på den sångens signatur-stjärna, Judy Garland). Det var det kanske allra finaste enskilda ögonblicket under den här musikalkvällen. Men det fanns några till också: Britta Pedersens avmätt fräcka och flörtiga And All That Jazz, ur Chicago; Maria Öhmans inledande stronga Ain?t Misbehavin? ur musikalen med samma namn, om och med musik av den jovialiske pianisten Thomas ?Fats? Waller; Charlotte Anderssons vokalrysningar i Summertime, ur Porgy and Bess; Åsa Sandströms och Helena Lundströms harmonier i I Know Him So Well, ur Chess. Bland annat. Det var knappast några mera överrumplande repertoarval som förekom; de som vid bara något tillfälle i livet har haft ens det svagaste intresse för musikaler var säkert nogsamt bekanta med det allr mesta här: från Cats, över Jesus Christ Superstar till Phantom of the Opera (där hela kören medverkade i ett låt-medley), med mera. Men Arctic Voices insatser var överlag tacknämliga. Inte ens en så genuint utsliten melodi som Guldet blev till sand, ur Kristina från Duvemåla, lät sönderspelad i den version som Peter Johansson bestod den. Tvärtom var han kraftfull och djupt engagerad i denna ?sin? sång. Eventuellt spräckte Angelina Elander i förbifarten någon ljudvall i Aquarius, ur Hair, men det fick man i så fall bara ta. Med hjälp av Lars Drugge och Elin Ellert allsjöngs det, på ett alls inte så särskilt påtvingat vis heller, sånt som Edelweiss, ur Sound of Music och I dina kvarter, från My Fair Lady. Musikerna var troget följsamma och över alltihopa sken, om inte precis moder sol så i alla fall körkarlen själv, Göran Lindgren, som dirigerade samtliga stycken med yvig övertygelse. Kanske blev somliga av de presentationer som åtföljde respektive nummer stundtals lite väl omständliga, men det glömde man också bort. Om inte annat så när Ann-Christin Sandström, Maria Öhman och Britta Pedersen sjöng direkt och absolut rakt ut ur sina respektive hjärtan och lungor och magstöd. Det var sylvasst beslutsamma Arctic Voices det! Typ: hela tiden.