Det är den 27 augusti 2000. En söndag. Elisabeth är onykter och mitt inne i ett återfall. Hon har lämnat Mariefred sex mil väster om Stockholm för en resa norrut. En lång resa. Bakom sig har hon en längre sjukskrivningsperiod och ett destruktivt äktenskap som hon precis avslutat. Nu har hon fått lift för att ta sig bort från ett liv hon inte längre vill leva. Resans mål ligger 130 mil längre fram efter vägen och är en stad hon lämnat 37 år tidigare. Kiruna – platsen där Elisabeth växte upp och levde sina första tio år men inte återvänt till sedan flytten 1963. Hon har inga släktingar i gruvstaden, inga bekanta över huvudtaget och det finns egentligen inget skäl till varför hon lämnat Mälarens strand för Lapplands största tätort.
– Jag vet inte vad det var som drog mig hit, säger Elisabeth 15 år senare.
Elisabeth gick i årskurs fyra när familjen lämnade Kiruna för den södra landsändan. Uppväxen präglades av att familjen ofta bytte bostadsort. För Elisabeth innebar det tillfälliga skolor och tillfälliga kompisar eftersom familjen flyttade vidare till en ny stad. Hon tror att det har påverkat hennes oförmåga att som vuxen klara av långvariga förhållanden. Det har alltid känts lättare att fly när problemen blivit för stora.
Alkohol- och tablettmissbruket fanns med tidigt i Elisabeths liv. Mellan det att hon var 25 år till 45 gjorde Elisabeth flera självmordsförsök och magpumpningar på akuten var ett återkommande inslag i hennes liv. Som 25-åring fick hon diagnosen borderline, personlighetsstörning som bland annat innebär svag självkänsla och emotionell instabilitet.
Som 47 -åring, samma år som Elisabeth återvände till Kiruna, fick hon diagnosen Bipolär typ 2 på grund av hennes återkommande depressioner. När Elisabeth drack så slutade det som regel med att hon hamnade på psykiatriakuten.
– Jag kunde vara hur glad och positiv som helst men när jag drack så var det någonting som förändrades inom mig och allting blev svart.
Under 1980-talet var Elisabeths liv som stökigast. Hon blev steril efter en abort, fick ätstörningar och de psykiska problemen gick hand i hand med missbruket av alkohol och tabletter. Trots det så klarade Elisabeth av att jobba och ge intrycket av att allting var normalt.
– Dagen efter en magpumpning kunde jag gå till jobbet och se vacker ut. Utåt sett hade jag alltid ett ordnat liv, säger Elisabeth och nämner Bensodiazepiner, eller torrsprit som hon kallar det. Tabletter som gjorde att hon kunde resa sig efter en kraschlandning och ge intrycket av att allt var okej.
– Efter att jag kommit tillbaka till jobbet från de här katastrofala händelserna trodde jag alltid att allting skulle bli bättre. Att det skulle bli ordning och reda en gång för alla. Men sedan slutade det alltid med att jag inte klarade av trycket utifrån och inifrån, säger Elisabeth och pekar på sitt huvud.
Hon har under stora delar av sitt liv jobbat som optikerassistent och trots att hon ofta var sjukskriven fick hon behålla jobbet. Utom en gång när hennes arbetskollegor blev inblandad i ett av hennes självmordsförsök.
Elisabeth hade bestämt sig för att avsluta sitt liv och satte sig i en taxi för att åka från Södertälje till Stockholm. Hon satt på ett café när polisen kom för att hämta henne. Hennes dåvarande sambo hade efterlyst henne och polisen hittade henne med hjälp av taxichauffören.
Anledningen till att hon blev avskedad var att hon under samma natt hade gått förbi sin arbetsplats och lämnat ett avskedsbrev där hon skrev att det inte var kollegornas fel att hon tagit sitt liv.
– Det var en fruktansvärd upplevelse för min chef som aldrig varit med om något liknande tidigare, berättar Elisabeth.
När hon lämnade sitt gamla liv bakom sig den där dagen i augusti 2000 tog det flera dagar innan någon av hennes anhöriga visste var hon befann sig. Då hade hon varit på ett behandlingshem och varit nykter i ett år innan återfallet. Hon hyrde rum på campingen Ripan innan hon började söka lägenhet och till slut hittade en tvåa på Terassgatan med vidunderlig utsikt över sin nygamla stad.
– Jag ringde till mina föräldrar och min exman och berättade var jag var, det var en väldig kalabalik i mitt liv just då från alla håll och kanter, berättar Elisabeth.
Flytten till Kiruna innebar inte att alkoholproblemen försvann direkt. Vändningen kom på nyårsafton 2010.
Elisabeth hade åkt till Boden för att fira det nya året. Det var 30 grader kallt. Elisabeth har en onykter minnesbild av att hon står och lutar sig mot ett fönster mitt i stan samtidigt som hon försöker få tag i jorhavande präst. Nyårsraketerna viner och lyser upp den mörka himlen medan hon pratar med prästen under det nya årets första minuter.
Dagen efter tog Elisabeth tåget tillbaka till Kiruna. Hon bestämde sig än en gång för att det fick vara nog.
I dag har det gått drygt fyra år, Elisabeth är fortfarande nykter och drogfri. Hon har vänner hon umgås med och när hon inte jobbar på biblioteket tycker hon om att sjunga i kör och att måla. Målandet har blivit ett sätt för Elisabeth att bearbeta jobbiga saker i livet.
– Det är bara abstrakta saker och jag vet sällan vad det kommer att bli. Bara att jag måste få ut de där otäcka formerna. Jag gör rutor och suddar ut och ibland kommer det fram ansikten. Ibland blir det bara några streck.
Elisabeth tystnar en stund innan hon fortsätter. Hon sträcker sig fram och klappar Vincent, katten som hon hämtade i Junosuando.
– Jag vet inte hur morgondagen kommer att se ut, det finns inga garantier. Men i dag gör jag saker som jag aldrig skulle ha vågat tidigare. Jag sjunger och vågar visa mina målningar för andra människor. Sånt hade jag aldrig orkat med förut, det hade slutat med att jag börjat dricka.
Elisabeth har även andra metoder att ta till om de jobbiga känslorna kommer tillbaka. Hon stänger av telefonen och datorn, mediterar, diskar, skriver poesi eller läser några rader ur boken ”Ett stöd för kvinnor som fastnat i ett beroende”.
– Den där genuina livsglädjen som jag känner i dag har jag aldrig känt i mitt liv. Jo, men då måste jag gå tillbaka till tioårsåldern innan vi flyttade från Kiruna. Allting var så självklart då. Man gick i skolan, man var på kollo, man lekte och livet var bra.
Hur ser du på framtiden?
– Jag går i pension om tre år men har inga tankar på att slå mig till ro. Jag vill fortsätta att göra saker och känna att jag lever livet fullt ut med allt vad det innebär.